Falklandsöarna ligger i Atlanten, cirka 80 mil nordöst om Sydamerikas sydspets Kap Horn. Ögruppen tillhör Storbritannien och består av två stora och ett par hundra små öar på totalt 12 173 kvadratkilometer.

Klimatet är kyligt med årsmedeltemperatur på sex plusgrader och med starka vindar året om.

På öarna lever 2 500 människor (2006). Nära två tredjedelar av dessa bor i huvudstaden Stanley på Östra Falklandsön. Språket är engelska, nästan alla invånare är av brittisk härkomst och tillhör kristna kyrkor. Grundskoleutbildningen är obligatorisk och avgiftsfri.

Den första kända landstigningen på öarna gjordes av britter 1690 och ögruppen fick namn efter Viscount Falkland, den brittiska flottans skattmästare. Öarna behärskades därefter av fransmän, spanjorer och argentinare innan britterna tog kontroll 1833 och gjorde ögruppen till kronkoloni.

Argentina hävdade hela tiden att öarna egentligen var argentinska och att de upptäckts redan vid portugisen Ferdinand Magellans expedition 1520, även om ingen landstigning gjordes. 1966 inleddes förhandlingar på FN:s initiativ. Dessa blev resultatlösa och i april 1982 invaderade argentinsk militär Falklandsöarna. Brittiska styrkor sändes till ögruppen och efter ett par månaders strider med omkring tusen döda - varav tre fjärdedelar var argentinare - hade britterna återtagit herraväldet. Den brittiska regeringen inrättade en "skyddszon" på cirka 28 mil runt öarna, omkring 4 000 soldater stationerades där och invånarna tillerkändes fullt brittiskt medborgarskap.

Argentina ville inte formellt erkänna att striderna upphört, men krigsförlusten bidrog till militärregimens fall 1983. Den nya civila regeringen i Argentina gav inte upp kravet på att återfå Falklandsöarna och ville förhandla om detta, men Storbritannien vägrade. Ögruppens lagstiftande råd antog en ny författning 1985, där öbornas rätt till självbestämmande garanterades. Samma år öppnades en ny militär flygplats och antalet stationära soldater på öarna minskades (år 1996 var antalet nere i ca två tusen).

1989 antydde Argentinas dåvarande president Carlos Saúl Menem att hans land kunde tänka sig att temporärt avstå från krav på förhandlingar om argentinsk överhöghet över Falklandsöarna. Det ledde till att Argentina och Storbritannien enades om att formellt avsluta alla strider. Året därpå återupprättades fulla diplomatiska förbindelser. 1996 föreslog den argentinska regeringen för första gången delad brittisk-argentinsk överhöghet över öarna. Förslaget avvisades av Storbritannien och av öinvånarna, som vill att FN:s kommitté för avkolonisering ska tillerkänna öborna rätt till självbestämmande.

Kontinentalsockeln runt Falklandsöarna antas vara rik på olja och brittiska och argentinska myndigheterna lyckades 1994 komma överens om hur letande efter olja och eventuell utvinning ska ske.

På 2010-talet har Argentina åter höjt tonläget om Falklandsöarna, det skedde inte minst sedan flera bolag börjat borra efter olja i havet utanför öarna (se vidare Argentina: Utrikespolitik)

Falklandsöarna administreras av en guvernör. Guvernören är den brittiske monarkens personlige representant och leder ett verkställande råd med två ämbetsmän och tre medlemmar utsedda av det lagstiftande rådet. Det senare består av två ämbetsmän och åtta ledamöter utsedda i allmänna val vart fjärde år.

Den mesta jordbruksmarken på Falklandsöarna används för fårskötsel. Men jorden är mager och det krävs närmare ett par hektar för att föda ett enda djur. Mjölkproduktion förekommer, liksom grönsaksodling. Jordbruket på öarna är beroende av statliga subventioner.

Stora mängder bläckfisk fångas utanför Falklandsöarna. 1993 accepterade Argentina en brittisk utökning av Falklandsöarnas fiskezon från 150 till 200 sjömil. De båda länderna kom också överens om årlig kvot för fångst av bläckfisk: 150 000 ton för invånarna på Falklandsöarna och 220 000 ton för argentinska fiskare, det senare en kraftig ökning. 1997 kom Argentina och Storbritannien överens om att inleda förhandlingar om en långsiktig uppgörelse om fiskevattnen i området.

Det råder brist på arbetskraft på öarna. Industrin utgörs främst av en fabrik för ullgarn och för yllekläder samt företag för fiskbearbetning. Den enda betydande exportvaran är ull, som säljs mest säljs till Storbritannien. Öarna är beroende av import av bränsle förutom torv. Byggnadsmaterial, kläder och andra förnödenheter måste också importeras. Underskottet i handeln med utlandet är betydande.

Internationell försäljning av frimärken och mynt ger ögruppen en betydande inkomst.

Texten uppdaterad 16 april 2012 | Till toppen av sidan