Det franska territoriet Nya Kaledonien (Nouvelle-Calédonie) ligger 150 mil öster om Australien i Stilla havet. Det är stort som Ångermanland, cirka 19 000 kvadratkilometer. Nära nio tiondelar upptas av den stora huvudön, det egentliga Nya Kaledonien eller la Grande Terre med huvudstaden Nouméa. Lojalitetsöarna och andra småöar ingår också i territoriet. En långsträckt bergskedja delar huvudön i en skogbevuxen östlig och en torrare västlig del. På västsidan bryts nickel i öppna dagbrott och sandtag.

Nya Kaledonien beräknades ha 224 000 invånare 2002. De melanesiska urinvånarna kallar sig kanaker. Då Nya Kaledonien under 1950- och 1960-talen tog emot en våg av franska invandrare, varav många från tidigare kolonier som Algeriet och Vietnam, blev kanakerna en minoritet i sitt eget land. De utgör numera ungefär 43 procent av befolkningen. Européerna, främst fransmän, utgör 37 procent, invandrade polynesier 12 procent och övriga 8 procent.

Den förste europé som kom till ögruppen var engelsmannen James Cook, som 1774 gav den namnet Nya Kaledonien. Ögruppen annekterades 1853 av Frankrike. Tio år senare upptäcktes nickel och i gruvdriftens spår följde strider mellan fransmän och kanaker, då de senare försökte försvara sin mark. År 1946 blev Nya Kaledonien ett franskt territoire d’outre-mer (territorium bortom havet), och därmed en del av Franrike. Banden till Frankrike har under årens lopp vållat många konflikter mellan fransmännen och kanaker som kräver att Nya Kaledonien ska bli en självständig stat.

Från mitten av 1980-talet skärptes spänningen mellan kanaker och fransmän. Flera våldsdåd krävde människoliv. En rad förslag lades fram för att lösa tvisten kring kraven på självständighet. 1988 lyckades Frankrike få både kanaker och fransmän att gå med på det så kallade Matignon-avtalet, som stipulerade att en folkomröstning om territoriets framtid skulle hållas 1998. Efter nya förhandlingar 1998 slöts dock ett nytt avtal, Nouméa-avtalet, och folkomröstningen sköts upp i 15-20 år. Avtalet innebär att Nya Kaledonien inte längre är ett territoire d’outre mer utan har särskild status med utökat självstyre, vilket gradvis ska utökas. Det nya avtalet stöddes av 72 procent av väljarna i en folkomröstning hösten 1998.

Genom Matignon-avtalet skapades också nya institutioner. Nya Kaledonien delades in i tre provinser med lokala församlingar som fick ansvar för vissa lokala frågor. Medlemmarna i församlingarna utses i proportionella val vart femte år. Från de tre lokala organen utses också vart femte år 54 medlemmar som bildar territoriets kongress (parlament), med ansvar för budget, skatter, infrastruktur och grundskola. År 1999 utsåg kongressen för första gången, i enlighet med Nouméa-avtalet, en lokal regering som ersatte den franske representanten på öarna som Nya Kaledoniens högsta verkställande myndighet. Regeringschefen tituleras president. Frankrikes representant har dock fortfarande hand om bland annat utrikespolitik, försvar, rättsväsen och högre utbildning. Invånarna i Nya Kaledonien väljer också två representanter till nationalförsamlingen och en till senaten i Paris.

I kongressvalet 1999 blev det franskvänliga Samling för Kaledonien i Frankrike (Rassemblement pour une Calédonie dans la République, RPCR) största parti med 24 mandat. RPCR, som stöddes av de flesta icke-kanaker, står nära nygaullisterna i Frankrike. Kanakernas socialistiska befrielsefront (Front de Libération Nationale Kanake et Socialiste, FLNKS) blev näst största parti med 18 mandat och några andra självständighetspartier fick mellan 3 och 5 mandat vardera.

Regeringens medlemmar utses proportionellt inom kongressen, och det bildades därför en samlingsregering med stora spänningar mellan franskvänliga och självständighetspartier.

I kongressvalet 2004 minskade stödet för det borgerliga franskvänliga partiet, vars beteckning nu förlängts till RPCR-UMP. Partiet fick 16 mandat. Lika många mandat fick ett parti som främst består av avhoppade RPCR-medlemmar som står närmare det franska Socialistpartiet, Framtiden tillsammans (L'Avenir Ensemble). De två största självständighetspartierna fick sammanlagt 15 mandat.

En ny regering bestående av fyra UMP-medlemmar, fyra från Framtiden tillsammans och tre från självständighetsivrande partier utsågs senare. Regeringen utsåg i juni samma år Marie-Noelle Themereau från Framtiden tillsammans till ny president.

I det franska parlamentsvalet i juni 2007 misslyckades kandidaterna från Framtiden tillsammans med att vinna något av mandaten till nationalförsamlingen. Bakslaget för partiet kan ha bidragit till att Themereau avgick som president i slutet av juli, även om hon redan tidigare hade antytt att hon skulle lämna posten efter valet. Ett par veckor senare valdes Harold Martin till den lokala regeringens president.

I kongressvalet den 10 maj 2009 vann RPCR-UMP 13 platser, medan Kaledonien tillsammans (Calédonie Ensemble) fick 10 platser, Kaledoniska unionen (Union Calédonienne) 8, Unionen för självständighet (Union Nationale pour l'Indépendance) 8 och Framtiden tillsammans 6. Resterande platser gick till fyra mindre partier. Det betydde att de pro-franska partierna fick 31 platser och behöll därmed sin majoritet i kongressen. Valdetagandet låg på cirka 72 procent. Till ny president för den lokala regeringen valde parlamentet Philippe Gomès.

I april 2011 valde parlamentet Harold Martin till ny president. Han bildade därefter en ny regering bestående av medlemmar av hans eget parti, Kaledonien tillsammans. Martin valdes hela tre gånger under samma månad - ett resultat av att hans regering avgick omedelbart efter det att den bildats. Bakgrunden till den politiska oredan var en dispyt inom parlamentet om vilken flagga som skulle vara Nya Kaledoniens officiella. Även i juni samma år skedde en regeringsombildning, dock med Harold Martin kvar på presidentposten.

Nya Kaledonien är världens fjärde största nickelproducent och nickelprodukter utgör 90 procent av exporten. Jordbruk och fiske är obetydliga näringsgrenar. Turismen, näst viktigast efter gruvindustrin, har skadats av den politiska oron.

Texten uppdaterad 27 april 2012 | Till toppen av sidan