Franska Polynesien är ett franskt territorium söder om ekvatorn i Stilla havet, ungefär halvvägs mellan Sydamerika och Australien. Den sammanlagda landytan motsvarar ungefär Närke, men havsytan är tio gånger större än Sverige. De över 100 öarna är fördelade på fem arkipelager. Störst till ytan är Sällskapsöarna, där den största ön Tahiti ingår.

Flertalet av Sällskapsöarna har vulkaniskt ursprung och de är ofta bergiga och skogbevuxna. Tahitis högsta berg når över 2 000 meters höjd. Även Marquesasöarna i nordväst är bergiga och bördiga, medan de många Tuamotuöarna är låglänta atoller. Bland dem finns Mururoa, där Frankrike från 1960-talet provsprängde kärnvapen. Sista kärnvapenprovet utfördes 1996.

Nästan nio av tio invånare i Franska Polynesien bor på Sällskapsöarna, och mer än hälften återfinns på Tahiti där huvudstaden Papeete ligger. Befolkningen uppgick enligt en folkräkning 2007 till 260 000. Invånarna är till största delen polynesier; de officiella språken är tahitiska och franska.

De första bosättarna kom till området under de första århundradena av vår tideräkning. Polynesierna inrättade ärftliga hövdingadömen. De första européerna var spanska sjöfarare som nådde Marquesasöarna i slutet av 1500-talet. Tahiti ”upptäcktes” först nästan 200 år senare. Till Sällskapsöarna kom snart holländare, engelsmän och fransmän. Engelsmannen James Cook med flera beskrev det vackra Tahiti, och i Europa och USA uppstod en söderhavsromantik som lockade dit författare och konstnärer som Herman Melville (1842), Robert Louis Stevenson (1888) och Paul Gauguin (1891). Missionärer var ännu snabbare på plats; redan 1812 döptes de tahitiska Pomare-monarkernas undersåtar av protestantiska missionärer, sedan deras kung flytt till en annan ö. På 1840-talet tvingades drottning Pomare IV under hot gå med på att Tahiti ställdes under fransk överhöghet, och andra öar anslöts efter hand till vad som från 1880 blev en fransk koloni.

1945 fick invånarna franskt medborgarskap, och från 1958 var Franska Polynesien ett ”territoire d´outre mer” (territorium bortom havet). 2004 fick området utökat självstyre och en ny status som "collectivité d'outre-mer". Därmed är Franska Polynesien nästan som ett franskt departement – men ändå inte fullt ut en del av den franska staten.

Frankrikes president är statschef och den franska regeringen företräds på öarna av en kommissionär som ansvarar för rättsväsende, penningpolitik, högre utbildning, invandringsfrågor samt försvars- och utrikespolitik. Franska Polynesien har två folkvalda representanter i nationalförsamlingen i Paris och en i senaten. Ett lokalt parlament med 57 ledamöter väljs i allmänna val vart femte år. Parlamentet väljer en president, som i sin tur utser en regering. Sedan 1970-talet har allt större befogenheter överförts från Frankrike till den lokala regeringen, som bland annat har rätt att fatta beslut i internationella frågor av lokalt intresse.

Aktuell politik

Politiken präglas av stor instabilitet. På fem år (2004-2009) hade Franska Polynesien åtta olika regeringar, och tre personer avlöste upprepade gånger varandra på presidentposten. Skiftena sker vanligen inom parlamentet, där ledamöterna emellanåt byter sida och genom förtroendeomröstning avsätter regeringschefen. Allmänna val hölls i maj 2004 och i januari 2008. Däremellan hölls ett fyllnadsval i drygt hälften av valkretsarna, som ett resultat av krissamtal i Paris.

Valet 2008 hade tidigarelagts av den franska regeringen i ett försök att stabilisera territoriet politiskt. Försöket var föga framgångsrikt. Ett år senare, i februari 2009, utsågs den tredje presidenten efter valet. Oscar Temaru inledde därmed sin fjärde presidentperiod på knappt fem år.

Temaru leder ett av de två partier som i flera årtionden dominerade politiken. Hans parti, Tavini Huiraatira (Folkets tjänare), hade länge självständighet från Frankrike som ett huvudkrav. Men inför valet 2004 ingick partiet i en valallians, Unionen för demokrati (Union pour la démocratie, UPD), och kravet på självständighet tonades ned.

Huvudmotståndare var Tahoeraa Huiraatira (Folklig samling), ett konservativt parti som stått de franska gaullisterna nära och som har stort stöd bland fransmän i territoriet. Partiet vill ha kvar systemet med stort självstyre men motsätter sig självständighet. Ledaren Gaston Flosse var president 1984-1987 och 1991-2004, samt under två korta perioder under den turbulenta tid som följde därefter.

Genom en utbrytning ur Flosses parti bildades 2007 ett nytt profranskt parti, To Tatou Aia (Tillsammans för vårt land). Ledaren Gaston Tong Sang, etnisk kines och tidigare borgmästare på ön Bora Bora, var president under en period 2007 (då som kandidat för Tahoeraa Huiraatira) och i ett knappt år fram till februari 2009.

När Tong Sangs då nybildade parti blev störst i valet i januari 2008 resulterade det i att de tidigare ärkerivalerna Temaru och Flosse oväntat gick samman. Kort efter valet meddelade Tahoeraa Huiraatira och UPD att de bildat en allians under namnet Unionen för utveckling, stabilitet och fred (Union pour le développement, la stabilité et la paix, UDSP). Den nya alliansen valde Flosse till president och Temaru till talman.

Anhängare till Tong Sang reagerade häftigt och han själv ledde 10 000 demonstranter i en protest i Papeete, samt klagade inför franska myndigheter. I Frankrike var reaktionen också negativ, det franska regeringspartiet UMP meddelade att det avsåg att bryta med Flosse och hans parti. Redan i april föll regeringen i en misstroendeomröstning. Därpå valdes Tong Sang till president. Men inför hotet om att bli fälld i en ny omröstning i februari 2009 avgick han.

Temaru utsågs nu till president, med stöd av 37 av de 57 ledamöterna. En koalitionsregering mellan Temarus och Flosses partier tillsattes. Denna regim varade till april då Flosse lämnade samarbetet och Temaru istället ingick en allians med Tong Sang. Den nya regeringen bestod av ministrar från Temarus och Tong Sangs partier, avhoppare från Flosses parti samt representanter för en mindre gruppering Ora Te Fenua. I november 2009 föll även Temarus regering efter en misstroendeförklaring i parlamentet. Ny president blev nu Tong Sang.

I mars 2011 lade den franska regeringen fram ett förslag på ett nytt valsystem i Franska Polynesien för att lägga grunden för en mer stabil politisk situation. I det ingick bland annat ett tak på hur många ministrar som får finnas (sju enligt förslaget). Dessutom skulle det parti som blev störst få en bonus som kunde ge 19 extra platser i parlamentet, som även i fortsättningen skulle ha 57 platser.

I april 2011 förlorade regeringen en misstroendeomröstning med stöd av 29 av parlamentets 57 medlemmar. Oscar Temaru tog omedelbart över presidentposten. Han lovade att fortsätta kampen för ökat självbestämmande och försöka få fart på den dåliga ekonomin.

Ekonomi

Franska Polynesien är till stor del beroende av pengar från Frankrike. Det franska bidraget som tidigare utgjorde omkring 30 procent av bruttonationalprodukten (BNP) har på senare tid stigit till omkring 60 procent. Den politiska instabiliteten sedan 2004 har haft negativ inverkan på ekonomin. Det oroliga läget gör att investerare och affärsmän drar öronen åt sig. Dessutom har ökad konkurrens drabbat de två viktigaste sektorerna – pärlodling och turism. Exporten består främst av produkter från havet och de odlade svarta pärlorna är en specialitet. Turismen är en viktig inkomstkälla; över 200 000 människor besöker Franska Polynesien varje år. Tahiti och Bora Bora lockar särskilt många turister.

Texten uppdaterad 27 april 2012 | Till toppen av sidan