Den franska besittningen St Pierre och Miquelon består av ett antal småöar omkring 25 kilometer utanför den kanadensiska ön Newfoundland i Nordatlanten. Öarna har en total landyta på 242 kvadratkilometer. Störst av öarna är St Pierre, Miquelon och Langlade. Öarna har kallt vinterklimat med temperaturer ned till -20 ºC och milda somrar med medeltemperaturer mellan 10º och 20 ºC.

Invånarantalet beräknas till cirka 6 000. De flesta öbor talar franska och majoriteten tillhör den romersk katolska kyrkan. Huvudstad är Saint-Pierre, där nära 90 procent av befolkningen bor.

St Pierre och Miquelon utgör resterna av de en gång så vidsträckta franska besittningarna i Nordamerika. Öarna blev franskt territorium 1816 och fick status som  så kallat departement på andra sidan havet (département d'outre-mer) 1976. Det senare var inte populärt bland befolkningen, eftersom området därmed hamnade inom EG (nuvarande EU). Öarnas invånare fruktade att EG inte skulle ta hänsyn till öarnas isolering och beroende av Kanada för förnödenheter och transportvägar. Socialister och andra vänsterkandidater, som ville förändra öarnas status, valdes därför 1982 till samtliga platser i öarnas politiska församling. 1985 förändrades St Pierre och Michelons status från departement till ett franskt så kallat collectivité territoriale. År 2003 ändrades den administrativa statusen på nytt. St Pierre et Miquelon blev då ett collectivité d'outre-mer.

St Pierre och Miquelon styrs av prefekt som utses av Frankrike och allmänna rådet, med 19 folkvalda medlemmar (15 för St Pierre och fyra för Miquelon). Öarna utser en representant till franska nationalförsamlingen och en representant till senaten i Paris. Frankrike är ansvarigt för öarnas försvar.

Jordmånen och klimatet på öarna är inte gynnsamt för jordbruk, som bedrivs i mycket liten skala, mest som trädgårdsodling och hönsavel. Den huvudsakliga näringen på öarna är fisket, som sysselsatte nära en femtedel av befolkningen 1989. Men långsvariga tvister med Kanada om territorialvatten och fiskekvoter har drabbat fisket. Den totala fångsten föll från 19 164 ton 1991 till bara 155 ton två år senare, då avsaknaden av kvoter stoppade det kommersiella fisket. När traditionellt fiske minskar hoppas öborna på ökat skaldjursfiske i framtiden.

Industrin består mest av fiskbearbetning och sysselsätter två femtedelar av befolkningen. Ett enda företag dominerar med produktion av frusen och saltad fisk samt fiskmjöl. Numera importeras mycket av den fisk som bearbetas. 1989 var arbetslösheten på öarna 7,7 procent.

1994 hade St Pierre och Miquelon stort underskott i handelsbalansen. Importen kom främst från Kanada och Frankrike och exporten gick framför allt till Frankrike, USA, Kanada och Spanien. Importen består mest av bränsle, byggnadsmaterial och livsmedel från Kanada, medan kläder och övriga konsumtionsvaror hämtas från Frankrike.

Sedan slutet av 1980-talet har man försökt marknadsföra öarna som turistmål. 1992 kom uppskattningsvis 13 700 turister till ön. Utbyggnad av hamnen i St Pierre och konstruktion av en ny landningsbana för större flygplan kommer att förbättra transportmöjligheterna. På öarna hoppas man att turism, framför allt från Kanada och USA, ska ersätta det minskande fisket som grund för fortsatt ekonomisk utveckling. St Pierre och Miquelon måste dock räkna med att förbli starkt beroende av budgetanslag från den franska staten.

Texten uppdaterad 20 januari 2012 | Till toppen av sidan