Foto: Flickr/silv_eric

Martinique, som tillhör Frankrike och ligger i Västindien, har en yta på 1100 kvadratkilometer. Ön är bergig med flera aktiva vulkaner, bland andra den 1384 meter höga Mont Pelée. Tropisk regnskog täcker större delen av Martinique. Klimatet är tropiskt med en medeltemperatur på 26 °C. Regntiden infaller juni–oktober. Orkaner är inte ovanliga.

Av öns 400000 invånare (2006) bor över hälften i den största staden Fort-de-France. De allra flesta härstammar från afrikanska slavar, men det finns mindre grupper vita och indier. Franska är officiellt språk. De flesta talar dock blandspråket patois som bygger på franska. Katolicismen dominerar.

Madinina, ”blomsterön”, kallades Martinique av de ursprungsfolk som bodde på ön fram till européernas ankomst. Sedan 1635 har Martinique, med några korta avbrott, varit under franskt herravälde. 1946 blev ön ett franskt så kallat utomeuropeiskt departement (département d’outre-mer), och år 2003 fick Martinique även status som utomeuropeisk region (région d’outre-mer). Ön är därmed en del av den franska republiken. Den franske presidenten är statsöverhuvud och representeras på ögruppen av en prefekt. Martinique har å sin sida fyra representanter i den franska nationalförsamlingen och två i senaten. Det lokala styret sköts av två folkvalda församlingar, allmänna rådet (conseil général), bestående av 45 ledamöter, och regionala rådet (conseil régional), med 41 medlemmar. Val hålls vart sjätte år.

På Martinique verkar några av de politiska partier som finns i Frankrike, men framför allt lokala rörelser. På 1980-talet drabbades Martinique av bombdåd som utfördes av en separatistisk grupp med bas på Guadeloupe.

Tanken på självständighet fick ökat stöd i början av 1990-talet då EGs (nuvarande EU) planer på en inre marknad tog en allt fastare form. På Martinique växte oron för att öns handel skulle missgynnas av den inre marknaden. I valen till regionala rådet i början av 1990-talet var de krafter som förespråkar självständighet framgångsrika, men de nådde till en början inte samma nivå som de etablerade vänster- och högerblocken. I maj 2000 fick Martinique större självbestämmande sedan Frankrike antagit en ny lag för sina utomeuropeiska departement. I valet till regionala rådet 2004 fick självständighetsrörelserna inom Groupe Patriotes 28 av de 41 mandaten och vänstergrupperingen Convergence Martiniquaises 9. I valet till det allmänna rådet fick vänsterpartierna 33 av 45 mandat.

Två veckor efter att en generalstrejk utlysts på Guadeloupe (se Guadeloupe) 2009 inledde även Martiniqueborna en månadslång generalstrejk i protest mot prishöjningar och låga löner. Liksom på Guadeloupe ledde strejken till oroligheter och upplopp, varför Frankrike sände förstärkningar med poliser och halvmilitära gendarmer till ön. Oroligheterna avstannade efter att den franska regeringen lovat statliga tillägg för de lägst avlönade arbetarna och särskilda insatser för att skapa jobb och öka tillgången på utbildning.

Den största inkomstkällan är turismen. I övrigt har ön en utpräglad jordbruksekonomi där bananer och rom står för största delen av exporten. Liksom andra öar i Karibien har Martinique drabbats hårt av krympande banan- och sockerproduktion orsakad av väderfenomen och ändrade handelsavtal med EU (se St Lucia: Ekonomi). För att väga upp den minskade produktionen har jordbruket varierats med bland annat odling av ananas, melon och avokado. Tillverkningsindustrin är relativt outvecklad. Öns ekonomi är i övrigt helt beroende av pengar från Paris och lönenivåer och socialförsäkringar är knutna till de franska. Martinique får även regionalstöd från EU.

Levnadsstandarden är, med västindiska mått mätt, hög. De relativt höga inkomstnivåerna drar till sig ett stort antal illegala invandrare. Dessa arbetar ofta för löner under miniminivåerna och bidrar till Martiniques höga arbetslöshet, 22 procent 2007, samt till att många lämnar ön i jakt på jobb på andra håll.

Texten uppdaterad 20 januari 2012 | Till toppen av sidan