Landguiden - Länder i fickformat från Utrikespolitiska Institutet

  1. Logga in
  2.  
  3.  
  4. Avbryt
  5. Glömt lösenord? Skapa en inloggning

Tjetjenien

Den lilla bergsrepubliken Tjetjenien i Nordkaukasien passade på att förklara sig självständig hösten 1991, när sovjetstaten befann sig i upplösning. 1994 utbröt fullt krig mellan ryska och tjetjenska styrkor. Efter ett treårigt uppehåll blossade kriget upp på nytt 1999. Tiotusentals civila dödades, förödelsen blev stor och mängder av krigsförbrytelser begicks av båda sidor. Från 2006 ebbade striderna ut. Säkerhetsläget förbättrades och en omfattande återuppbyggnad kom igång, men våld och övergrepp förekom fortfarande.

De första åren efter utbrytningen 1991 var den ryska rege­ringen alltför upptagen av interna problem för att ägna utbrytningen uppmärksamhet. Tjetjenien, under ledning av förre flyggeneralen Dzjochar Dudajev, kom att betraktas som ett ”svart hål” av ryska myndigheter. Sedan Ryssland i december 1993 hade fått en ny författning med stark presidentmakt återupptog president Boris Jeltsin sina försök att stoppa separatistiska tendenser i landet. Under 1994 skärptes motsättningarna mellan myndigheterna i Moskva och utbrytarregimen i Tjetjenien. Samtidigt utbröt interna stridigheter mellan olika tjetjenska falanger. Från de områden som gränsar till Tjetjenien kom en ström av klagomål om utbredd tjetjensk brottslighet, bland annat plundringar av tåg, busskapningar och boskapsstölder.

I slutet av 1994 gav president Boris Jeltsin order om att Ryssland skulle ingripa militärt för att kväsa upproret. Ryska flygvapnet inledde bombningar av den tjetjenska huvudstaden Groznyj och den 11 december 1994 gick ryskt pansar in i Tjetjenien.

Ingripandet var tänkt som en enkel och snabb operation, men det utvecklades till ett blodigt och utdraget krig. De tjetjenska rebellerna gjorde hårdnackat motstånd och tillfogade de ryska styrkorna stora förluster, inte minst bland unga värnpliktiga. Inom den tjetjenska civilbefolkningen krävdes ännu större förluster. Kriget, som i stor utsträckning utkämpades inför öppna TV-kameror och i närvaro av journalister och fotografer från hela världen, väckte motvilja i breda kretsar i Ryssland och omvärlden.

Under 1996 blev det uppenbart att kriget i Tjetjenien hade blivit en belastning för president Jeltsin, och i augusti lyckades Jeltsins sändebud förhandla fram ett avtal om eld upphör med den tjetjenske överbefälhavaren Aslan Maschadov. I det så kallade Chasavjurt-avtalet förband sig båda sidor att upphöra med stridshandlingarna, och Ryssland åtog sig att dra bort alla sina styrkor från Tjetjenien. Frågan om Tjetjeniens framtida ställning sköts på framtiden. I januari 1997 lämnade de sista ryska styrkorna republiken. Samtidigt valdes Maschadov med stor majoritet till ny tjetjensk president i ett val som övervakades av internationella organisationer.

Vapenvilan hälsades till en början med lättnad av breda lager i Ryssland. Men efterhand började alltfler ryssar fråga sig om den inte i själva verket var en lätt maskerad rysk kapitulation för en liten rebellstyrka i ett avlägset hörn av landet. Olusten fick påspädning av rapporterna om tilltagande laglöshet i Tjetjenien. President Maschadov hade dålig kontroll över sitt land, och många befälhavare från kriget fortsatte att operera på egen hand. De många kidnappningarna med krav på stora lösesummor bidrog till att försämra Tjetjeniens anseende i omvärlden.

Nytt krigsutbrott 1999

Sensommaren 1999 trängde tjetjenska rebellstyrkor under befäl av tjetjenen Sjamil Basajev och saudiern Chattab in i grann­republiken Dagestan för att upprätta en islamisk republik i Kaukasus. De lyckades ta kontroll över några bergsbyar.

Händelsen ledde till att Vladimir Putin, då chef för den ryska säkerhetstjänsten FSB, utnämndes till rysk premiärminister. Putin drog igång en stor offensiv mot de tjetjenska rebellerna. De ryska styrkorna nöjde sig inte med att driva bort de tjetjenska förbanden från Dagestan utan fortsatte in i Tjetjenien. Syftet sades vara att krossa terrorismen i Tjetjenien.

Aktionen utvecklades till ett nytt fullskaligt krig med insats av bortåt 100 000 ryska soldater. Till en början använde sig ryssarna främst av flyg- och artillerianfall för att hålla sina egna förluster nere, men därefter följde markoperationer för att helt driva bort rebellerna från deras fästen. Huvudstaden Groznyj lades i ruiner. Även denna gång blev förlusterna bland den tjetjenska civilbefolkningen mycket stora, och hundratusentals människor drevs på flykt till de angränsande republikerna Dagestan och Ingusjien.

Det nya kriget i Tjetjenien visade sig bli ännu mer utdraget och blodigt än det första, men det väckte långt mindre uppmärksamhet i och utom Ryssland. Till det bidrog att rapporteringen i massmedierna var mycket begränsad.

Kriget fortsatte även de följande åren utan att det väckte nämnvärd uppmärksamhet i omvärlden. Det förekom sällan stora drabbningar mellan rebeller och ryska styrkor, men ryska så kallade upprensningsaktioner i tjetjenska byar krävde ständigt nya dödsoffer, liksom tjetjenska bakhåll och sprängattentat.

I takt med att rebellstyrkorna trängdes tillbaka på slagfältet ökade terrordåden. De utlöste i sin tur nya hårda aktioner från den ryska militärens sida. Ett 50-tal terrorister tog i oktober 2002 många hundra civila som gisslan på en Moskva-teater. Efter flera dygn släppte ryska säkerhetsstyrkor in gas och stormade teatern, men 130 medlemmar i gisslan avled senare av gasen. Händelsen ledde till att de ryska styrkorna drog igång en ny offensiv i Tjetjenien.

Uppmärksamheten kring de ryska truppernas övergrepp mot den tjetjenska civilbefolkningen och ryska myndigheters ovilja att göra någonting åt saken ökade samtidigt. Efter många turer dömdes till sist översten Jurij Budanov 2003 till tio års fängelse för våldtäkt och mord på en 18-årig tjetjensk flicka, men många andra krigsförbrytelser ledde aldrig till åtal.

De följande åren fortsatte de tjetjenska terrordåden i och utanför Tjetjenien. Många sprängattentat begicks av kvinnliga självmordsbombare. De flesta av de många hundra dödsoffren var civila.

Författning och presidentval

I mars 2003 genomförde de ryska myndigheterna en folkomröstning om en ny författning i Tjetjenien. Enligt officiella ryska uppgifter sade 96 procent av de röstande ja till den nya författningen, som gav Tjetjenien visst självstyre inom Ryska federationens ram. Folkomröstningen kritiserades både i Ryssland och utomlands.

I presidentvalet i oktober 2003 vann som väntat Ahmed Kadyrov, den av Moskva utsedde styresmannen för republiken. Kadyrov hade stött rebellerna i det första kriget 1994–1996 men sedan bytt sida. Hans son Ramzan ledde en milis, kadyrovtsy, som till största delen bestod av före detta rebeller och som gjorde sig känd för stor brutalitet.

I maj 2004, då hela Ryssland firade segern över Nazi-Tyskland i andra världskriget, dödades president Ahmed Kadyrov av en kraftig sprängladdning vid en militärparad i Groznyj. Till ny tjetjensk president valdes förre inrikesministern Alu Alchanov. En talesman för Europarådet kallade valet ”en odemokratisk fars”.

Det tjetjenska motståndet blev alltmer splittrat. Ex-presidenten Maschadov, som 1999 åter hade ställt sig i spetsen för rebellrörelsen, dödades av ryska styrkor 2005. Hans närmaste efterträdare dödades något år senare. Mer betydelsefullt var att Sjamil Basajev, ansedd som ledare för den tjetjenska terrorismen, dödades sommaren 2006.

Alchanov fick våren 2007 lämna över presidentposten till Ramzan Kadyrov. Med hjälp av sin milis, omvandlad till officiella säkerhetsstyrkor, lyckades denne upprätthålla ett slags ordning i Tjetjenien. De ryska styrkorna skars ned till cirka 30 000 och strider med rebellerna förekom sällan. Återuppbyggnaden tog fart. Vägar, skolor och bostadshus byggdes eller reparerades och el- och vattenförsörjningen började fungera igen. Till det yttre blev situationen alltmer normal, men det kom ständigt nya rapporter om övergrepp, oftast begångna av Kadyrovs säkerhetsstyrkor.

Samtidigt som läget i Tjetjenien i viss mån stabiliserades, spred sig oron och våldet till angränsande republiker som Ingusjien, Dagestan och Kabardino-Balkarien. Fattigdom, hög arbetslöshet och utbredd korruption bland makthavarna skapade frustration, och många unga män i regionen sökte sig till radikala islamiska rörelser.

Under 2008 splittrades den tjetjenska rebellrörelsen definitivt i en islamistisk falang, ledd av Umarov, och en moderat nationalistisk falang, ledd av Ahmed Zakajev.

I april 2009 förklarade Rysslands president Medvedev att läget i Tjetjenien var så pass lugnt att Moskva skulle kunna minska sin militära närvaro i republiken men sporadiska sammanstötningar mellan rebeller och säkerhetsstyrkor fortsatte. Under sommaren mördades också en känd människorättsaktivist och ett par som arbetade för en välgörenhetsorganisation.

Spänningen i Tjetjenien ökade igen under början av 2010. I januari inrättade president Medvedev en ny federal administrativ krets för norra Kaukasus. Till chef för denna enhet utsågs Alexander Chloponin, en före detta guvernör för Krasnojarsk i Sibirien som gjort sig känd för att vara en duktig ledare. Chloponin fick i uppdrag att göra något åt fattigdomen och den höga arbetslösheten som ger näring åt den växande militanta islamismen i regionen.

I februari och mars dödade ryska styrkor fyra ledande rebeller vid olika räder i Kaukasus. Mest känd av dem som dödades var Said Burjatskij som anklagats för flera terrorattentat. Det förekom spekulationer om att de två självmordsattentat som genomfördes i Moskva senare samma månad (se Aktuell politik) var en hämnd för detta.

I oktober skakades huvudstaden Groznyj av ett självmordsattentat. Sammanlagt sex människor miste livet när tre militanta islamister lyckades ta sig in i parlamentet och började beskjuta förbipasserande parlamentsledamöter. De tre terroristerna fanns bland de dödade.


Till toppen av sidan

Dela |

Snabbfakta om Tjetjenien