Det senaste kriget tog slut 1814. Svensk utrikespolitik har sedan länge strävat efter att undvika politiska engagemang och bindningar som kunnat medföra risker att dras in i storpolitiska motsättningar. Det geografiska läget i Europas utkant har här varit en tillgång. I två världskrig har Sverige förklarat sig neutralt. Sedan 1945 har Sverige officiellt fört en alliansfri politik med möjlighet att ställa sig neutralt i händelse av krig.

Sveriges säkerhetspolitiska läge i det delade Europa under kalla kriget präglades av den strategiska positionen mellan den västliga försvarsalliansen NATO och Warszawapakten i öst. Trots den utåt deklarerade alliansfriheten har under senare år framkommit att ett utbrett samarbete ägde rum med västmakterna.

Det kalla krigets slut i början av 1990-talet innebar nya förutsättningar för Sveriges neutralitetspolitik. 1995 blev Sverige medlem i Europeiska unionen (EU) och har därmed anslutit sig till EUs gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Det omfattar försvarssamarbete i form av fredsbevarande uppgifter och en gemensam insatsstyrka för krishantering. Trots den officiella alliansfriheten deltar Sverige också i NATOs samverkansorgan Partnerskap för fred (PFF), och deltar sedan 2002 med väpnad trupp i den NATO-ledda internationella styrkan i Afghanistan.

Som EU-medlem anslöt sig Sverige våren 2001 till Schengensamarbetet om öppna gränser. Sverige är en av de starkaste förespråkarna för EUs utvidgning med nya medlemsländer, och stödjer inte minst Turkiets strävan efter medlemskap.

Sitt vidare internationella engagemang har Sverige till stor del gett uttryck för inom ramen för FN. Sverige har alltid tillhört FNs största bidragsgivare, både ekonomiskt och med personal. Inom biståndspolitiken är Sverige ett av världens mest givmilda länder. Politikerna har beslutat att biståndet, enligt FNs rekommendation, ska motsvara en procent av bruttonationalinkomsten (BNI). 2010 uppgick biståndet till 1,12 procent, den högsta siffran för något land dittills. En stor del av anslagen kanaliseras via FN, EU och Världsbanken. Ungefär hälften av biståndsbudgeten går till bilateralt bistånd, direkt till ett enskilt land. Sverige har gett bilateralt bistånd till 70 länder, men den borgerliga regeringen har som målsättning att minska antalet för att göra biståndet mer effektivt. Mest bistånd går till afrikanska länder, men även Afghanistan och de palestinska områdena är stora mottagare.

Sverige införde allmän värnplikt 1901 och satsade efter andra världskriget på ett starkt försvar. De stående styrkorna var få, men genom en snabb mobilisering skulle landet kunna ställa upp betydande resurser. En följd av neutralitetspolitiken var att huvuddelen av krigsmaterielen tillverkades i en växande svensk försvarsindustri.

Efter kalla krigets slut minskade Sverige under 1990-talet gradvis personalen inom försvaret och lade ned regementen. Det tidigare så kallade invasionsförsvaret ersattes av ett betydligt mindre ”insatsförsvar”. Allt färre gjorde värnplikt. 2009 beslutade riksdagen att även formellt avskaffa värnplikten i fredstid och istället anlita anställda eller kontrakterade soldater. De ska kunna användas till insatser utomlands.