Sverige är en konstitutionell monarki med parlamentariskt styrelseskick. Parlamentarismen har varit i funktion sedan 1917 men grundlagsfästes först i 1974 års regeringsform. Då begränsades monarkens uppgift till att representera landet. Kvinnlig tronföljd infördes 1980.
Enligt grundlagen utgår all offentlig makt från folket, som representeras av riksdagens ledamöter. Den tidigare tvåkammarriksdagen ersattes 1971 av enkammarriksdag som sedan 1976 har 349 ledamöter. Riksdagsledamöterna utses i allmänna val. Mandatperioden var treårig 1970-1994, men återgick därefter till att vara fyra år.
Riksdagens huvudsakliga uppgift är att stifta lagar och godkänna budgeten. Riksdagen godkänner också en tillträdande statsminister och kan genom misstroendevotum fälla regeringen eller tvinga statsråd (ministrar) att avgå. Statsministern utser själv statsråden, som inte måste sitta i riksdagen.
Medlemskapet i EU 1995 innebar att en del lagstiftningsmakt flyttades till en överstatlig nivå, genom antingen direkt verkande EU-lagar eller direktiv, då regering och riksdag utformar och godkänner själva lagtexten.
Rösträttsåldern i Sverige är 18 år. Utländska medborgare får rösta i lokala val. Valdeltagandet som länge legat en bit över 90 procent har minskat och var drygt 84 procent 2010. Valsystemet är proportionellt. För att komma in i riksdagen måste ett parti få minst fyra procent av alla röster, eller minst tolv procent i en enstaka valkrets.
Regeringen har i sitt arbete hjälp av regeringskansliet som är en myndighet bestående av statsrådsberedningen, departementen med ett statsråd (minister) som högsta politisk ansvarig och en förvaltningsavdelning. Under departementen finns centrala ämbetsverk eller myndigheter, och regionala länsstyrelser. Ämbetsverken har dock stor självständighet eftersom så kallat ministerstyre är förbjudet. Det innebär att regeringen inte får styra över hur en myndighet tillämpar en lag eller beslutar i ett enskilt fall.
Sverige är indelat i 290 kommuner som styrs av kommunfullmäktige, och 21 län som förvaltas av landsting (i alla fall utom Gotland, som utgörs av en enda kommun). Kommunerna och landstingen har stor självständighet, med rätt till egen skatteuppbörd och ansvar för bland annat skolor och sjukvård. Samtidigt får flertalet statliga bidrag för sin verksamhet. Kommun- och landstingsval hålls samtidigt som riksdagsval.
Utmärkande för svensk förvaltning är ombudsmannafunktionen som fått många efterföljare i världen. Riksdagens ombudsmän, mer känt som Justitieombudsmannen (JO), tar emot klagomål från den som anser sig blivit felaktigt behandlad av en myndighet. JO-ämbetet infördes redan 1809. Diskrimineringsombudsmannen bildades 2009 då fyra separata ombudsmän mot särskiljande behandling slogs ihop.
Rättsväsendet är uppdelat i allmänna domstolar och förvaltningsdomstolar. De allmänna domstolarna – tingsrätter (i första instans), hovrätter och Högsta domstolen – hanterar civil- och brottmål. Förvaltningsdomstolarna – förvaltningsrätter (som ersatte tidigare länsrätter 2010), kammarrätter och Högsta förvaltningsrätten (Regeringsrätten fram till 2011) – sköter enskildas klagomål om myndighetsbeslut. Dessutom finns specialdomstolar, som Arbetsdomstolen och Vattendomstolen.
Sverige har flera gånger fällts i internationella organ, bland annat Europarådets domstol, i ärenden som gällt individers fri- och rättigheter. I ett av de mer uppmärksammade fallen anklagade FNs kommitté för de mänskliga rättigheterna hösten 2006 Sverige för att ha kränkt förbudet mot tortyr när två misstänkta egyptiska terrorister med amerikansk hjälp avvisades ur Sverige och fördes till Egypten 2001.
De svenska partierna har i flera frågor närmat sig mitten på den politiska vänster-högerskalan under senare år. Samtidigt har uppdelningen i ett borgerligt och ett ”röd-grönt” block blivit allt fastare; inför valet 2010 stod för första gången två färdiga regeringsalternativ mot varandra. Det som främst skiljer blocken åt är inställningen till skattenivåer och storleken på den offentliga sektorn och statligt ägande.
Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (SAP eller S) har varit största riksdagsparti sedan 1917. Mellan 1932 och 2006 var socialdemokraterna i opposition under endast nio år. Det långa maktinnehavet saknar motstycke i andra länder. Valförlusten 2010, den andra i rad, uppfattades som historisk: Socialdemokraterna noterade sitt sämsta resultat på nära 100 år och blev endast med knapp marginal största parti. Partiledaren Mona Sahlin meddelade sin avgång; till ny ledare valdes i mars 2011 den relativt okände Håkan Juholt, sedan 2010 ordförande i riksdagens försvarsutskott.
Moderata samlingspartiet (M) fick stöd av 30 procent av väljarna i valet 2010, endast en halv procentenhet mindre än socialdemokraterna. De liberalkonservativa, marknadsvänliga Moderaterna, som före 1970 hette Högerpartiet, ändrade under sin nya partiledare 2004, Fredrik Reinfeldt, inriktning och ”övertog” flera av socialdemokratins hjärtefrågor. De "nya moderaterna" har gjort anspråk på att vara Sveriges nya statsbärande parti.
Moderaterna ingår sedan 2004 i den så kallade Alliansen med tre små borgerliga partier. Folkpartiet liberalerna (FP) har varit ett klassiskt socialliberalt parti som förordar en marknadsorienterad ekonomi och ett socialt välfärdssystem. Partiet leds av Jan Björklund och har på senare tid allt mer profilerat sig genom att betona "lag och ordning", såväl i skolan som på gatorna. Centerpartiet (C) hette tidigare Bondeförbundet och har fortfarande sin starka bas i kommunerna ute i landet. Partiordförande är Maud Olofsson, som ofta betonar småföretagens roll för landet. Kristdemokraterna (KD) är ett betydligt yngre parti än de övriga; det har ingått i riksdagen sedan 1991. Partiet ville från början främja kristna värden och etiska frågor i politiken men har breddats till ett allmänborgerligt parti som betonar familjens roll i samhället. Kristdemokraterna leds av Göran Hägglund.
Den rödgröna alliansen som bildades inför valet 2010 löstes upp efter valförlusten. I den ingick förutom socialdemokraterna dels Vänsterpartiet (V), som tidigare hette Vänsterpartiet kommunisterna och som ofta utgjort ett stöd i riksdagen för socialdemokratiska minoritetsregeringar, dels Miljöpartiet de gröna (MP) som tidigare haft ambitionen att stå fritt mellan de båda blocken. Vänsterpartiet grundades 1917 genom en splittring av socialdemokraterna och har under årens lopp bytt namn ett antal gånger. Det är ett vänstersocialistiskt parti som leds av Lars Ohly. Miljöpartiet som sitter i riksdagen sedan 1988 har på senare tid vunnit mark och blev tredje största parti 2010. Partiet har två ledare, så kallade språkrör, som enligt interna regler byts ut efter en viss period. Peter Eriksson och Maria Wetterstrand skulle ersättas våren 2011.
Ännu ett nytt parti kom in i riksdagen 2010: Sverigedemokraterna (SD), ett nationalistparti som är kritiskt till invandringspolitiken och leds av Jimmie Åkesson. Det var sedan tidigare etablerat i många kommuner främst i södra Sverige. Övriga riksdagspartier närmast tävlade i att ta avstånd från partiet som ofta betecknas som rasistiskt eller odemokratiskt. Sverigedemokraterna fick en vågmästarroll då Alliansen efter valet bildade en minoritetsregering.
Nya partibildningar hade länge svårt att få fäste i svensk politik men den bilden har luckrats upp på senare år. Inför EU-parlamentsvalet 2004 bildades det EU-kritiska Junilistan som fick nästan 15 procent av rösterna men som sedan närmast har utraderats. Feministiskt initiativ bildades 2005 med könsmaktsordningen som främsta fråga, under ledning av den förra vänsterledaren Gudrun Schyman. Piratpartiet bildades 2006 med frågor som rör upphovsrätt och integritet i nya medier som enda fokus.
Ett viktigt inslag i det politiska livet är olika organisationer och folkrörelser. Vissa är mer eller mindre fast knutna till politiska partier, som den fackliga Landsorganisationen (LO) som har inflytande över socialdemokraternas politik.