Efter andra världskrigets slut 1945 bildades en socialdemokratisk ministär under statsminister Per Albin Hansson. Denne avled 1946 och efterträddes av Tage Erlander, som förblev statsminister till 1969 då Olof Palme tog över. 1951-1957 bildade socialdemokraterna koalition med Bondeförbundet (dagens Centerparti), men i övrigt regerade de ensamma.

Sverige hade tack vare sin oskadade industri efter andra världskriget ett försprång framför nästan alla andra europeiska länder. Mellan 1939 och 1960 fördubblades den svenska bruttonationalprodukten (BNP). Välfärdssamhället byggdes upp och flera sociala reformer genomfördes. Under 1960-talets snabba ekonomiska tillväxt stärktes socialdemokraternas maktställning och det borgerliga blocket försvagades.

Välfärdssamhällets optimism bröts på allvar under 1970-talet, då den internationella oljekrisen även drabbade Sverige hårt. Samtidigt fick den svenska industrin, som hade höga kostnader, ökad konkurrens från utlandet. Den socialdemokratiska regeringen kritiserades för de fortsatt höga skatterna.

I riksdagsvalet 1976 förlorade socialdemokraterna. Centerpartiets ledare Thorbjörn Fälldin blev landets förste icke-socialistiska regeringschef på 40 år. Centern, Folkpartiet och Moderaterna styrde i två år men koalitionen sprack på grund av oenighet i kärnkraftsfrågan. Under två mandatperioder, fram till 1982, hade Sverige två trepartiregeringar och två borgerliga minoritetsregeringar.

I valet 1982 återtog socialdemokraterna regeringsmakten under ledning av Olof Palme. Denne var Sveriges statsminister fram till den 28 februari 1986, då han sköts till döds på Sveavägen i Stockholms centrum. En missbrukare fälldes för mordet i tingsrätten men friades i hovrätten; brottet har förblivit ouppklarat. Palme efterträddes av Ingvar Carlsson.

Socialdemokraterna vann valet 1988, men på grund av det allt sämre ekonomiska läget infriades inte vallöften om fortsatt utbyggd välfärd. Istället gjorde regeringen upp med Folkpartiet om "århundradets skattereform", som ledde till kraftigt sänkta marginalskatter på förvärvsarbete. För den svenska välfärdsmodellen var detta ett trendbrott, som på 1990-talet skulle följas av flera marknadsliberala reformer.

Valet 1991 resulterade i borgerlig seger. Moderatledaren Carl Bildt bildade en minoritetsregering bestående av moderater, folkpartister, centerpartister och kristdemokrater. Den fick stöd av ett populistiskt parti, Ny demokrati, som kommit in i riksdagen. Den borgerliga regeringen genomförde vissa skattesänkningar och avregleringar i ekonomin. Men mandatperioden präglades till stor del av en djup lågkonjunktur, med rekordhög arbetslöshet och stora kreditförluster för bankerna. Läget blev akut hösten 1992, då den svenska kronan pressades av valutaspekulation. Det ledde till ett unikt samarbete där regeringen och socialdemokraterna i två ”krisuppgörelser” kom överens om omfattande besparingsåtgärder.

Valkampanjen inför riksdagsvalet 1994 dominerades helt av de ekonomiska problemen. Valet ledde till att Socialdemokraterna återkom i regeringsställning. Delar av reformpolitiken fortsatte och saneringen av statens finanser blev framgångsrik (se Ekonomi).

I slutet av september 1994 drabbades Sverige av den värsta mänskliga katastrofen i nationens moderna historia, när passagerarfärjan ”Estonia” sjönk i Östersjön på väg från Tallinn till Stockholm. 852 människor omkom, de flesta svenskar och estländare.

I november 1994 hölls en folkomröstning om svenskt EU-medlemskap. Jasidan vann med 52 procent av rösterna, och Sverige blev medlem från årsskiftet.

I riksdagsvalet 1998 segrade Socialdemokraterna trots fallande röstandelar. Göran Persson, som efterträtt Ingvar Carlsson 1994, kunde fortsätta att regera med stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Valet 2002 ledde bara till små förändringar mellan blocken men större förskjutningar inom dem. Socialdemokraterna ökade på nytt. Folkpartiet gick kraftigt framåt medan Moderaterna, som förordat kraftiga skattesänkningar, gjorde sitt sämsta val på länge. Göran Persson fortsatte att styra landet med en minoritetsregering.

I september 2003 angreps utrikesminister Anna Lindh av en knivbeväpnad man i ett varuhus i Stockholm. Hon avled följande morgon. En mentalt störd man i 25-årsåldern av serbiskt ursprung dömdes senare till livstids fängelse för mordet, men inga politiska motiv framkom.

Några dagar efter mordet vann nejsidan i en folkomröstning om EUs gemensamma valuta, euro, med 56 procent av rösterna.

Den 26 december 2004 inträffade den svåra jordbävningen med efterföljande flodvågor (tsunami) i Indiska oceanen. Katastrofen kom att bli den svåraste i modern tid för svensk del. Småningom stod det klart att 534 svenska medborgare omkommit, de flesta i Thailand. Det var fler än vid Estoniakatastrofen 1994. Flodvågskatastrofen fick också stora politiska återverkningar. Regeringen och berörda myndigheter anklagades för senfärdiga och bristfälliga insatser för drabbade svenskar. Hanteringen kom att granskas av en oberoende utredning som riktade skarp kritik mot en rad statsråd och ledande tjänstemän.

Inför valet i september 2006 bildade de borgerliga partierna Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna ett valsamarbete, kallat Allians för Sverige. De presenterade också för första gången ett gemensamt valmanifest. Ett dominerande budskap var att alliansen ville satsa på ”arbetslinjen” – att det måste löna sig mer att arbeta. Det skulle ske bland annat genom sänkt skatt på löneinkomster och skärpta regler för sjukersättning och förtidspension.

I valet bröts Socialdemokraternas tolvåriga maktinnehav och de fyra borgerliga partierna kunde bilda regering. Flera orsaker bidrog till maktskiftet: kritiken mot den socialdemokratiska regeringen efter flodvågskatastrofen, ett misslyckande med att minska arbetslösheten trots rådande högkonjunktur samt några avslöjade ”affärer” om ekonomiska förmåner till parti- och LO-medlemmar. Göran Perssons personliga popularitet hade minskat avsevärt, samtidigt som den nye moderatledaren Fredrik Reinfeldt framstod som ett starkt alternativ sedan han flyttat partiet närmare den politiska mittfåran.

Moderaterna fick drygt 26 procent av rösterna; partiets bästa resultat sedan 1928 och nästan en fördubbling av röststödet i föregående val. Stödet för Socialdemokraterna minskade till 35 procent, partiets sämsta resultat sedan allmän rösträtt infördes 1921. Göran Persson meddelade redan under valvakan att han skulle avgå som partiledare. Vid en extra partikongress i mars valdes Mona Sahlin till ny partiledare.

I Fredrik Reinfeldts nya regering fick Moderaterna hälften av de 22 statsrådsposterna medan de övriga tre partierna fick vardera tre eller fyra ministrar. Mest uppmärksammat var att den tidigare statsministern Carl Bildt återkom som utrikesminister.

Alliansen genomförde snabbt en rad vallöften som syftade till att snabbt få fler människor i arbete. Skatten på arbete sänktes i flera steg genom det så kallade jobbskatteavdraget. Förmögenhetsskatten halverades och fastighetsskatten ersattes med en kommunal avgift som innebar en rejäl sänkning för dyra villor i storstäderna. Avgifterna till arbetslöshetskassan höjdes och ersättningarna sänktes, och reglerna för sjukpenning och förtidspension skärptes. Ändringarna i socialförsäkringen ledde till ramaskri från oppositionen och till larmrapporter om hur utsatta personer som hamnade i kläm under systemskiftet blev ”utförsäkrade”. Regeringen anklagades för att urholka den så kallade ”svenska modellen”.

Nya bantningar inom försvaret aviserades också, vilket småningom fick försvarsminister Mikael Odenberg att avgå i protest. Ändringar i skolpolitiken utannonserades också, med skärpta krav på kunskapsmål och utvärdering (se Utbildning).

Ekonomin var stark och sysselsättningen fortsatte att öka under alliansen första år vid makten. Ändå hade vänsteroppositionen ett stadigt övertag i opinionsmätningarna. År 2008 - halvvägs till nästa val - presenterade sig Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet som ett rödgrönt regeringsalternativ, med sikte på att bilda en koalitionsregering.

Trots ökad arbetslöshet tog sig Sverige genom finanskrisen och lågkonjunkturen 2008-2009 bättre än de flesta andra europeiska länder. Det ledde till ökat opinionsstöd för den borgerliga regeringen och minskande siffror för den rödgröna oppositionen, när valrörelsen inleddes sommaren 2010. Förtroende för statsminister Fredrik Reinfeldt personligen var stort, medan förtroendet för oppositionsledaren Mona Sahlin sjönk kraftigt.