Fram till 1870-talet levde de flesta svenskar i ett fattigt jordbrukarsamhälle. En omfattande industrialisering och ett öppet handelsklimat gjorde att exporten därefter växte snabbt. Idag domineras ekonomin av tjänstesektorn, som svarar för över två tredjedelar av bruttonationalprodukten (BNP).

Socialdemokraterna som dominerade under större delen av 1900-talets andra hälft hade som målsättning att nå full sysselsättning och hög välfärdsnivå i kombination med hög tillväxt och minskade inkomstskillnader. Framför allt för att trygga välfärden byggdes den offentliga sektorn ut med hjälp av skattemedel, vilket har medfört att det samlade svenska skattetrycket är ett av de högsta i världen. Det är denna politik som har kallats ”den svenska modellen”.

Den goda ekonomiska tillväxten de första decennierna efter andra världskriget avtog på 1970-talet. En första kris inträffade i mitten av decenniet med höjda oljepriser och stigande kostnader för arbetskraften. Många arbetstillfällen i industrin försvann medan den offentliga sektorn växte, liksom budgetunderskottet.

Kring 1990 kunde grundläggande svagheter i ekonomin inte länge hanteras, och den största tillbakagången sedan 1930-talet inleddes. Den borgerliga regeringen 1991–1994 tvingades uppleva tre år med negativ tillväxt som skapade massiva underskott i statsbudgeten. Regeringen kunde dock inleda privatiseringar av affärsverk och statliga bolag, och krisen började avta 1994 sedan man tvingats låta valutan, kronan, falla i värde.

Från mitten av 1990-talet genomfördes genomgripande åtstramningar i avsikt att skapa budgetbalans och bryta trenden med växande statsskuld. Saneringen av ekonomin ledde till lägre räntor och ökade reallöner tack vare den låga inflationen. De kraftfulla åtgärderna bidrog till att tillväxten åter tog fart. Kraftig expansion bland telekom- och IT-företag och en snabbt stigande aktiebörs gjorde sitt till.

Efter tusenårsskiftet följde en internationell lågkonjunktur och den så kallade IT-bubblan sprack. Många övervärderade dataföretag gick i konkurs och arbetslösheten ökade. Trots problemen låg den ekonomiska tillväxten strax under 2 procent de här åren, vilket var högre än i många andra länder.
En stark uppgång i den globala konjunkturen inleddes 2004. Regeringen utlovade åter höjda bidrag och mindre skattesänkningar, bland annat slopande av skatten på arv och gåvor. Men det stora antalet sjukskrivna, förtidspensionerade och arbetslösa var en tung börda för statens finanser.

Fram till regeringsskiftet hösten 2006 förstärktes den ekonomiska uppgången, och årets tillväxt blev den högsta på 36 år. En viss ljusning på arbetsmarknaden kunde märkas, vilket förstärktes när den borgerliga regeringen började genomföra sitt program med sänkta inkomstskatter för löntagare samt skärpta regler för bidragstagare och lägre arbetslöshetskassa. Regeringen planerade också en omfattande försäljning av statliga bolag. Först ut blev Vin&Sprit som såldes till den franska spritjätten Pernod Ricard 2008.

Ekonomin gick starkt tills den närmast störtdök när den internationella finanskrisen blev ett faktum hösten 2008. Varslen haglade, inte minst inom verkstadsindustrin. Snart sköt arbetslösheten i höjden, investeringarna föll och räntorna nådde rekordlåga nivåer. Tillväxten blev negativ; BNP sjönk med närmare fem procent under 2009. Regeringen höll länge emot högljudda krav på stimulansåtgärder, men presenterade småningom ökade statsbidrag till kommunerna och fler arbetsmarknadspolitiska satsningar. Ganska snart vände kurvorna uppåt och tillväxten 2010 blev lika bra som den varit dålig året innan. Sverige framstod som ett av de länder som klarat krisen allra bäst. En bidragande orsak var den strama finanspolitik som gällt sedan 1990-talets sanering, och det budgetöverskott som fanns före krisen.