Sverige är mycket glest befolkat. Det gäller särskilt de norra delarna; ungefär 85 procent av invånarna bor i den södra tredjedelen. Nästan en femtedel är födda utomlands eller har föräldrar som båda kommer från ett annat land.

Andelen äldre i befolkningen är hög. Det beror på lång medellivslängd och många år med långsam befolkningstillväxt. Födelsetalen ligger dock över genomsnittet i Europa, vilket i kombination med stor invandring gör att folkökningstakten numera är förhållandevis hög.

När den första fullständiga folkräkningen genomfördes 1749 hade Sverige – som då inbegrep Finland – 1,8 miljoner invånare. Minskad barnadödlighet ledde till att befolkningsökningen sköt fart under 1800-talet. Den snabba tillväxten gjorde det svårt att försörja alla. Missväxt och religiös förföljelse bidrog till den stora utvandringen till främst Nordamerika: mellan 1865 och 1940 lämnade över en miljon svenskar hemlandet för gott. Befolkningen i Sverige uppgick vid sekelskiftet 1900 till drygt 5 miljoner.

På 1930-talet återvände en del emigranter, och under krigsåren 1939-1945 kom flyktingar från grannländer. Sverige sågs dock fortfarande som ett etniskt homogent land. Under senare hälften av 1900-talet blev Sverige däremot ett invandrarland med allt större etnisk mångfald. Befolkningsökningen – från 7 miljoner 1950 till 9 miljoner 2004 – berodde under perioden till största delen på invandring.

Behov av arbetskraft i industrin och den växande tjänstesektorn lockade många arbetssökande från främst de nordiska länderna och Sydeuropa under 1950- och 1960-talen. På 1970-talet, vid en tid då det politiska engagemanget för länder i tredje världen vuxit sig starkt, fick invandringspolitiken en ny inriktning. Sverige skulle bli ett mångkulturellt samhälle, och landet öppnades för asylsökande och deras anhöriga som flydde från krig och konflikter eller av andra skäl. De flesta kom från Latinamerika och Mellanöstern.

I samband med konflikten i det forna Jugoslavien i början av 1990-talet ökade antalet asylsökande markant. Invandringspolitiken blev under en period en omdebatterad fråga. Under åren 1991–2000 beviljades totalt 438 000 permanenta uppehållstillstånd, varav drygt en tredjedel gällde personer som betecknades som flyktingar. Vid början av 2000-talet ökade antalet asylsökande åter, bland annat som ett resultat av Sveriges inträde i EU-ländernas gränssamarbete inom Schengenavtalet.

Invandringen har fortsatt att ligga på en hög nivå. För 2010 var siffran cirka 99 000, en liten minskning från året innan. Den största gruppen utgjordes av återvändande svenska medborgare, följda av somalier, irakier och polacker. Samtidigt ökade antalet utvandrare till cirka 49 000 personer. Av de som utvandrade var runt hälften utrikesfödda.

Av den fast bosatta befolkningen 2010 var 15 procent födda i utlandet, en internationellt sett hög siffra. Den största gruppen kommer från Finland; näst flest är de från Irak. Ytterligare drygt 4 procentenheter hade föräldrar som båda kom från ett annat land.

Den som varit bosatt fem år i Sverige kan få svenskt medborgarskap. Redan före EU-medlemskapet 1995 innebar den nordiska passunionen och gemensamma arbetsmarknaden att många nordiska medborgare bosatte sig och arbetade i Sverige.

Sedan urminnes tider har samer bott i nordligaste Skandinavien. Denna minoritet har ett eget, finsk-ugriskt språk. Den svenska samebefolkningen uppskattas idag till upp till 20 000 personer. 1993 valde de svenska samerna sitt första sameting – ett rådgivande organ till regeringen och riksdagen. I norra Sverige, framför allt i Tornedalen, bor också finskspråkiga grupper. Samiska, finska, meänkieli (tornedalsfinska), romani chib (romernas språk) och jiddisch (ett germansk-judiskt språk) är officiella minoritetsspråk och särskilt skyddade.

Svenska fick lagskyddad ställning först 2009, då en ny språklag slog fast att det är huvudspråk och samhällsbärande språk i Sverige. Teckenspråk fick också en särskild ställning. I Finland och EU är svenska sedan tidigare officiellt språk.

Svenska bildar tillsammans med danska, norska, isländska och färöiska den nordiska grenen av den germanska språkfamiljen. Under senmedeltiden och på 1500- och 1600-talen påverkades svenskan starkt av olika tyska dialekter.

Från mitten av 1600-talet tillfördes svenskan en rad franska lånord genom invandringen av fransktalande valloner. Det franska inflytandet förstärktes under 1700-talet då man vid det svenska kungliga hovet och i överklassen talade franska. Under 1900-talet, och då främst efter andra världskriget, har påverkan från engelskan blivit allt starkare.