De första fynden av mänskligt liv i det område som idag utgör Sverige har påträffats i Skåne och dateras till 11 000–10 000 f Kr. Den romerske historikern Tacitus är den första som i skrift omkring år 100 e Kr refererar till svenskarna, de vapenföra svionerna i norr, vilka romarna hade handelsutbyte med.

De arkeologiska lämningarna efter handelsstaden Birka i Mälarregionen ger en bild av den blomstrande handeln på 700- och 800-talen. Svenska vikingar kontrollerade då handelsvägarna i östra Europa ända ner till Konstantinopel. Den förste kristne missionären, Ansgar, hade Birka som bas när han på 830-talet försökte kristna Sverige.

Kärnan till dagens Sverige – Svealandskapen, Östergötland och Västergötland – framträdde som en enhet under gemensam kung från 1100-talet. 1350 fick Sverige en landslag som gällde hela riket. Sveriges gränser var dock inte desamma som idag; efter 200 år av expansion längs den finska kusten hade Finland vid början av 1300-talet infogats under den svenska kronan.

År 1397 inlemmades Sverige i en union med de nordiska länderna under danska drottningen Margaretha – den så kallade Kalmarunionen. Unionen var främst en försvarsallians riktad mot tyska furstar och de nordtyska städerna i Hansaförbundet, som kontrollerade handeln i Östersjöområdet. Konflikten, som drabbade svensk export, ledde till flera uppror mot unionen under 1400-talet. I början av 1520-talet besegrades den danske kungen Kristian II i en resning ledd av Gustav Vasa, som 1523 valdes till Sveriges kung. Det nya kungadömet bestod av Sverige-Finland men däri ingick inte Skåne, Halland och Blekinge samt Bohuslän, Jämtland-Härjedalen och Gotland, som erövrades från Danmark-Norge först under 1600-talet.

Under Gustav Vasa, hans söner och framför allt sonsonen Gustav II Adolf (regent 1611–1632) lades grunderna till den svenska riksadministrationen, rättsväsendet, militärorganisationen och utbildningsväsendet. Då inleddes också den svenska expansionen i Baltikum. Vid 1600-talets mitt – efter seger över Danmark och framgångar i det trettioåriga kriget på europeiska kontinenten – kunde man i Stockholm betrakta Östersjön som ett innanhav.

År 1700 inleddes det stora nordiska kriget med att Sverige anfölls av koalitionen Ryssland, Sachsen-Polen och Danmark. En lång rad svenska segrar bröts 1709 vid Poltava sedan Karl XII gett sig på att försöka invadera Ryssland. Det svenska stormaktsväldet föll nu samman och besittningarna i Baltikum gick förlorade. Efter Karl XIIs död 1718 skedde en fullständig omorganisering av statsstyret; makten gled över från kungen till riksrådet och riksdagens utskott. Den så kallade frihetstiden präglades av utrikespolitiska motgångar, men också av ekonomisk utveckling och kulturell blomstring.

Maktkamp mellan olika politiska partier ledde till frihetstidens slut 1772. Kungamakten återupprättades under Gustav III, vars viktigaste insatser kom att ligga på det kulturella området. Kritik mot det nya styrelseskicket bidrog dock till att han mördades 1792. Hans son, Gustav IV Adolf, inledde krig mot Napoleons Frankrike 1805. Detta fick till följd att svenskarna först förlorade de nordtyska besittningarna och senare Finland genom kriget 1808–1809 mot Ryssland (allierat med Frankrike). Missnöjet med Gustav IV Adolfs envåldsstyre och misslyckade krigspolitik ledde till att han 1809 tvingades lämna över tronen till sin farbror Karl XIII. Samtidigt upprättades en regeringsform som minskade kungens makt.

Karl den XIII saknade legitima arvingar. Den franske marskalken Jean-Baptiste Bernadotte utsågs därför till tronföljare. Han ledde den svenska slutstriden mot Napoleon men blev kung först 1818. Genom freden i Kiev 1814 tvingades Danmark, som stod på fransmännens sida, avträda Norge till Sverige. Dessa förenades i en personalunion under den svenske kungen. Unionen bestod fram till 1905.

Det politiska systemet förändrades när den gamla ståndsriksdagen avlöstes av en tvåkammarriksdag 1865–1866. Kring sekelskiftet bildades de moderna politiska partierna: Socialdemokratiska arbetarpartiet 1889, Liberala samlingspartiet 1900 och Högerpartiet 1904. Kungen hade successivt retirerat från sina maktbefogenheter. Den så kallade borggårdskrisen 1914 blev sista gången som en svensk regering föll därför att den inte hade kungens förtroende. Krisen växte fram ur motsättningar om försvarspolitiken och utmynnade i en konstitutionell konflikt mellan regeringen under ledning av den liberale Karl Staaff och kung Gustav V. Krisen ledde slutligen till regeringens avgång. Samtidigt bidrog den till utvecklingen av parlamentarismen, som liksom allmän rösträtt för män och kvinnor infördes under perioden 1917–1921.

Under första världskriget stod Sverige neutralt. År 1920 tillträdde den första socialdemokratiska regeringen under Hjalmar Branting. Det blev en kortlivad ministär och perioden 1920–1936 karakteriserades av minoritetsregeringar och skiftande politiska allianser. Under 1930-talets första år drabbades Sverige av den internationella ekonomiska krisen. Samma årtionde utarbetades också riktlinjer för den framtida reform– och välfärdspolitiken, då sammanfattad i begreppet ”folkhemmet”.

Andra världskrigets utbrott ledde till en samlingsregering under socialdemokraten Per Albin Hansson. Sverige ställde sig neutralt. Samlingsregeringen lyckades hålla Sverige utanför kriget inte minst genom eftergifter till Hitlertyskland. Sverige exporterade järnmalm till Tyskland, som behövde råvaran för sin krigsindustri. Dessutom tilläts obeväpnad tysk trupp att resa genom Sverige till Norge och den fullt utrustade tyska Engelbrechtdivisionen fick 1941 transporteras från Norge till Finland genom norra Sverige.