Den fyrpartikoalition som kom till makten 2006 fick förnyat mandat i valet 2010 och moderaten Fredrik Reinfeldt kunde på nytt bilda regering. Han blev därmed historisk; ingen borgerlig statsminister hade tidigare blivit omvald. Reinfeldts parti Moderaterna gjorde ett rekordval och blev i det närmaste jämnstort med Socialdemokraterna.
Väljarna var uppenbarligen inte avskräckta av regeringens skattesänkarpolitik och åtstramningar i bidragssystemen. De ”nya” Moderaterna, som också torgfört sig som Sveriges nya arbetarparti, hade växt sig starka bland annat genom att närma sig den politiska mitten och överta många av Socialdemokraternas huvudfrågor. Socialdemokraterna hade i sin tur i efterhand godkänt flera centrala delar av alliansregeringens politik, däribland de sänkta inkomstskatterna för löntagare.
Förskjutningarna i det politiska landskapet framstod för många som historiskt avgörande. Alliansregeringen segrade också i något som länge framhållits som en socialdemokratisk paradgren: regeringsduglighet. Tidigare hade de borgerliga partierna ofta präglats av inbördes motsättningar; nu var det istället det rödgröna samarbetet som uppfattades som instabilt.
I valet den 19 september 2010 behöll alliansen – Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna – ställningen som största block men förlorade den egna majoriteten i riksdagen. Det berodde på att Sverigedemokraterna för första gången tog plats i riksdagen och fick en vågmästarroll. Trots att opinionsmätningar länge pekat på att Sverigedemokraterna skulle ta sig över fyraprocentsspärren var många väljare, i alla politiska läger, bestörta över att ett parti med starkt främlingsfientliga tendenser nu satt i riksdagen.
Moderaterna noterade sitt bästa resultat i modern tid och blev med 30,06 procent av rösterna snubblande nära lika stort som Socialdemokraterna. Partiet gick fram med 10 mandat och fick 107. De tre övriga borgerliga partierna backade alla något, vilket stärkte Moderaternas dominans i alliansen. Folkpartiet fick 7,06 procent av rösterna, Centerpartiet 6,56 och Kristdemokraterna 5,60 procent.
De borgerliga partierna fick sammanlagt 173 mandat, två färre än vad som krävs för egen majoritet. Det rödgröna blocket – Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet – fick 156 mandat. Socialdemokraterna som gjorde sitt historiskt sämsta val fick stöd av 30,66 procent av väljarna. Partiet fick 112 mandat, 18 färre än tidigare. Miljöpartiet gjorde också sitt bästa val och blev tredje största parti med drygt 7 procent av rösterna. Vänsterpartiet tappade lite. Sverigedemokraterna klarade fyraprocentsspärren med marginal och blev med 5,7 procent större än både Vänsterpartiet och Kristdemokraterna. Valdeltagandet låg på nästan 85 procent.
Statsminister Reinfeldt förklarade att han inte tänkte samarbeta med eller söka stöd av Sverigedemokraterna. Istället utgick en invit till Miljöpartiet. Men det blev kalla handen; språkröret Maria Wetterstrand avvisade allt organiserat samarbete med regeringen med hänvisning till det rödgröna samarbetet.
Därmed återstod för Reinfeldt att bilda en minoritetsregering. Den presenterades i början av oktober och innehöll inga ändringar på de viktigaste ministerposterna. Eftersom Folkpartiet blivit större än Centerpartiet i valet, övertog Folkpartiledaren Jan Björklund posten som vice statsminister från centerledaren Maud Olofsson. Istället utökades regeringen med två statsråd vilket gav Moderaterna ökad tyngd utan att de andra partierna förlorade ministerposter.
Alliansregeringen utlovade fortsatt politik på den inslagna vägen. Sverige var på väg ut ur den ekonomiska svacka som orsakats av den internationella finanskrisen och lågkonjunkturen. Tillväxten var överraskande stark i slutet av 2010. Månaderna efter valet gick framför allt Moderaterna framåt i opinionsmätningarna och noterades för första gången som största parti i Sverige. Det var också första gången som en borgerlig regering fick ökat väljarstöd efter en valseger. Många drog slutsatsen att ett verkligt skifte ägt rum i svensk politik: att Socialdemokraternas unika maktställning slutgiltigt brutits. De rödgröna partierna löste upp sitt samarbete en tid efter valet.
Socialdemokraterna befann sig i kris efter det usla valresultatet. Åsikterna gick isär i en turbulent eftervalsdebatt om vad som fått väljarna att överge partiet. Det var oklart vilken politisk kurs man skulle välja för att försöka återta initiativet. Partiledaren Mona Sahlin gav i november besked om sin avgång, men någon given kandidat som efterträdare fanns inte.
Den 11 december 2010 skakades Sverige av det första självmordsattentatet som inträffat i landet. En man sprängde sig själv till döds nära Drottninggatan i centrala Stockholm, mitt under julhandeln. Strax dessförinnan hade hans bil exploderat en bit därifrån. Den 28-årige mannen blev det enda dödsoffret och antas ha utlöst en explosion av misstag. Experter konstaterade att han bar på sprängladdningar som hade kunnat orsaka en massaker.
Mannen, som var från Irak men uppvuxen i Sverige, sände före attentatet en ljudfil till nyhetsbyrån TT och till säkerhetspolisen. Där hänvisade han bland annat till Sveriges militära närvaro i Afghanistan och till konstnären Lars Vilks kränkningar av profeten Muhammed som motiv för sitt planerade dåd. Han uppmanade Sveriges muslimer att sluta ”fjäska och förnedra sig”. Många befarade att attentatet skulle spä på islamofobiska tendenser i samhället. Statsminister Reinfeldt manade till besinning och företrädare för Sveriges muslimer tog kraftfullt avstånd från attentatet och mannens uppmaningar till kamp i islams namn.
Strax före nyår 2010/11 greps sammanlagt fyra personer som var bosatta i Sverige och som misstänktes för planer på terroristbrott mot tidningen Jyllands-Postens redaktion i Köpenhamn. Tre av dem greps i den danska huvudstaden och en i Stockholm.
Socialdemokraternas inre kris fördjupades, och partiet hade svårt att enas kring någon kandidat till partiledarposten inför den extrakongress som planerades till mars 2011. Den som till sist fördes fram av valberedningen, och valdes valdes enhälligt, var den relativt okände Håkan Juholt, ordförande i riksdagens försvarsutskott. Juholt fick snart kritik för en svajig ledarstil där de politiska beskeden växlade. Redan efter ett halvår ställdes krav på hans avgång, sedan det uppdagats att han fått tvivelaktiga bostadsbidrag. Flera oklarheter i hans redovisning avslöjades, och Socialdemokraterna hamnade i en ny och värre ledarkris än efter förlustvalet. Efter en mediestorm valde partiledningen att uttala sitt stöd för Juholt, men i väljaropinionen hade förtroendet för honom och partiet skadats svårt.