Efter EUs högsta ekonomiska tillväxt gick Lettland 2008 in EUs värsta recession. Regeringen tvingades ta stödlån utifrån och föll 2009. En ny mitten-högerkoalition ledd av Valdis Dombrovskis genomförde trots protester hårda åtstramningar och blev omvald hösten 2010, då ekonomin började vända uppåt igen. Men efter bara ett år hölls nyval.

I mars 2009 tog Valdis Dombrovskis över som premiärminister, sedan förra koalitionen fallit i finanskrisens spår (se Modern historia). Den 39-årige EU parlamentarikern från liberala Ny era fick i uppgift att föra Lettland ut ur EUs värsta budgetkris. Underskottet pekade mot 12 procent av BNP. Regeringen tvingades därför till hårda budgetnedskärningar för att få ut de krislån från EU, IMF, Sverige med flera, som var nödvändiga för att undvika statsbankrutt (se Ekonomi).

Dombrovskis ledde en fempartikoalition med Ny era, konservativa Folkpartiet, De grönas och böndernas förbund, samt de nationalistiska Medborgarunionen och Fosterland och frihet.

Kommunvalet i juní 2009 blev ett svidande nederlag i Riga för de gamla regeringspartierna Folkpartiet, De grönas och böndernas förbund samt Fosterland och frihet. Ryssdominerade och socialdemokratiskt inriktade Harmonicentern vann övertygande med 34,3 procent av rösterna. Harmonicentern har hittills alltid ställts utanför den nationella regeringen, och dess framgång sågs som protest mot flera av gamla lettiskdominerade partierna, som anklagades för korruption och hölls ansvariga för den ekonomiska krisen.

Ekonomins dramatiska nedgång med BNP-minus på 18 procent 2009 tvingade regeringen till impopulära åtstramningar med minskade offentliga löner, pensioner, barnbidrag och föräldrapenning och hård bantning av hälsovård och utbildning. Arbetslösheten och de personliga konkurserna ökade, folk gick ut och demonstrerade och i koalitionen blev det revolt. Men under hårt tryck från långivarna, inte minst Sverige, fogade sig regeringspartierna i kraven på nedskärningar och skattehöjningar i budgeten för 2010.

Koalitionen hade dock motgång när konstitutionsdomstolen slog fast att minskningen av pensionen stred mot grundlagen. Därmed krävdes nya vägar att krympa budgetunderskottet. Oenighet om den ekonomiska politiken ledde till regeringskris i mars 2010, då det största partiet, Folkpartiet, lämnade koalitionen, som hamnade i minoritet.

Folkpartiet kämpade med urusla opinionssiffror inför parlamentsvalet hösten 2010 och hade återinsatt förre premiärministern Andris Skele som partiledare. Men Skeles återinträde i politiken efter sju års bortavaro verkade inte hjälpa. I ett försök att rädda partiet kvar i parlamentet slöts en uppgörelse om valsamverkan med Lettlands första parti/Lettlands väg, vars ledare Ainars Slesers hade siktet inställt på premiärministerposten. De så kallade oligarkerna Slesers och Skeles kallade sin nya allians För Lettlands bästa.

Ledare i opinionen var sedan länge socialdemokratiska Harmonicentern, följd av premiärminister Valdis Dombrovskis nya partiallians Enhet med Ny era, Medborgarunionen och Sällskapet för annorlunda politik. En joker inför valet var den tredje så kallade oligarken, Aivars Lembergs, som kontrollerade partialliansen De grönas och böndernas förbund.

Valet i oktober 2010 blev en överraskande seger för premiärminister Dombrovskis allians Enhet, trots ett och ett halvt år med EUs tuffaste budgetnedskärningar. Regeringspartierna gick från minoritet till en majoritet på 63 av 100 mandat i parlamentet. Enhetsalliansen fick 31,2 procent av rösterna, De grönas och böndernas förbund 19,7 procent och Nationella alliansen 7,7 procent. Utanför regeringskoalitionen gjorde den ryssdominerade och socialdemokratiska Harmonicentern ett starkt val och tog 26 procent av rösterna, medan oligarkalliansen För Lettlands bästa blev valets stora förlorare med 7,6 procent av rösterna. Yttersta vänstern ramlade ur parlamentet.

Dombrovskis ville regera vidare med Enhetsalliansen, De grönas och böndernas förbund samt Nationella alliansen med Allt för Lettland och Fosterland och frihet. Men extremnationalister i Allt för Lettland sågs som ett problem för en del av Enhetsalliansen, som i stället ville ha samarbete med vänstern. Dombrovskis inbjöd då vänsterpartiet Harmonicentern till samtal om samarbete i parlamentet och eventuellt i regeringen, där inget ryssdominerat parti och inga ryskspråkiga politiker suttit sedan självständigheten. Men inbjudan följdes av villkor. Harmonicentern måste erkänna sovjettiden i Lettland som ockupation. Partiet avvisade villkoret och ansåg att det dikterats av extremnationalister i koalitionen.

Därefter revolterade en del av Enhetsalliansen mot Nationella alliansen i regeringen, och koalitionen krympte till 55 mandat av parlamentets 100. I november godkände parlamentet Dombrovskis nya regering bestående av Enhetsalliansen (33 mandat) och De gröna och böndernas förbund (22 mandat), som kontrollerades av den korruptionsåtalade oligarken Aivars Lembergs.

Regeringens omedelbara uppgift blev en budget för 2011 med högst 6 procents underskott, ett krav från IMF och övriga internationella långivare. Ekonomin vände hösten 2010 och började visa BNP-tillväxt, vilket gav regeringen hopp att slippa ta ut mer av stödlånen. Målet var att komma ner i högst 3 procents budgetunderskott 2012 och därmed bli redo för euro 2014.

När ekonomin väl börjat få växtfart, kastades Lettland ut i en ny politisk kris i maj 2011. Då antikorruptionsbyrån Knab gjorde räder mot landets tre mäktiga och korruptionsmisstänkta oligarker, vägrade parlamentet att häva den rättsliga immuniteten och tillåta husrannsaken hemma hos en av dem. President Valdis Zatlers såg en oacceptabel konflikt mellan de folkvalda och rättsväsendet, och han beslöt upplösa parlamentet.

Det skedde några dagar innan samma parlament skulle välja ny president. Därmed skapades en politisk osäkerhet inför presidentvalet, inför den folkomröstning (23 juli) som måste godkänna presidentbeslutet och inför ett nyval till parlamentet. Både president Zatlers och regeringen riskerade att bli bortröstade, och Lettland stod i ett politiskt vakum som hotade att skada den ekonomiska återhämtningen.

President Zatlers förlorade omröstningen bland de folkvalda den 2 juni, och till ny president valde parlamentet en av sina egna ledamöter, Andris Berzins tillhörande De grönas och böndernas förbund. Han vann med 53 röster mot 41 för Zatlers. Berzins anklagades av premiärminister Dombrovskis parti  för att vara oligarkernas man, men han försäkrade att han inte skulle gå i någons ledband. 

Förloraren Zatlers, som fått folkligt stöd för sin aktion mot parlamentet, beslöt att bilda ett nytt höger-mittenparti, Zatlers reformparti, och ställa upp i det väntade nyvalet till parlamentet. Samtidigt röstade det tidigare mäktiga konservativa Folkpartiet för att upplösa sig självt. Partiledaren och den så kallade oligarken Andris Skele förklarade att han skulle lämna politiken.

I folkomröstningen i juli sade över 94 procent ja till en upplösning av parlamentet. Därmed utlystes nyval till 17 september. Valrörelsen såg ut att bli populistisk i stället för att på allvar angripa Lettlands svåra problem med emigration, arbetslöshet och djupa sociala klyftor i den ekonomiska krisens spår. En tvekamp utkämpades mellan oligarkjägaren Valdis Zatlers och den korruptionsåtalade Aivars Lembergs, samtidigt som Nationella alliansen angrep ryssdominerade och socialdemokratiska Harmonicentern för att partiet inte erkände sovjetväldet i Lettland som en ockupation. Harmonicentern ledde i opinionen, och Nationella alliansen hade som mål att hindra partiet från att för första gången få plats i en nationell regering. Premiärminister Valdis Dombrovskis och hans nybildade parti Enhet hamnade i kläm i debatten och tappade stöd i opinionen.

Som opinionsmätningarna pekat på, ledde nyvalet till vinst för Harmonicentern som fick drygt 28 procent av rösterna. Det var första gången ett parti dominerat av rysktalande väljare och politiker blivit störst i det lettiska parlamentet. Zatlers reformparti blev näst störst med nära 21 procent medan Enhet fick knappt 19 procent. Bara två partier till klarade femprocentsspärren: Nationella alliansen fick 14 procent och De grönas och böndernas förbund 12 procent . Därmed hamnade två oligarkdominerade partier utanför parlamentet, och det tredje, De gröna, nära halverades och miste sitt regeringsinflytande. Därmed verkade Zatlers ha haft framgång i sin kamp mot oligarkerna.

Valdis Zatlers tog initiativet i regeringsförhandlingarna och väntades bilda regering med sin högerliberala kollega Valdis Dombrovskis. Samtidigt kom Zatlers överens med Harmonicentern att det partiet skulle ingå i regeringen. Motståndet mot den tanken var dock stark både inom Zatlers reformparti och inom Dombrovskis enhet, och regeringsförhandlingarna blev mycket besvärliga. 

Efter tre veckor ställdes den Rysslandsvänliga valvinnaren Harmonicentern utanför regeringsbildningen. Tredje regeringsparti blev i stället lettisknationalistiska Nationella alliansen. Premiärminister Valdis Dombrovskis presenterade en koalition med sitt eget parti Enhet, Zatlers reformparti och Nationella alliansen. Tillsammans hade de 56 av parlamentets 100 mandat. Koalitionen visade sig genast bräcklig, när sex parlamentsledamöter lämnade Zatlers reformparti. De lovade dock stödja Dombrovskis regering.

Valdis Dombrovskis hade vuxit fram som Lettlands mest respekterade politiker. Att han lyckats bilda sin tredje regering efter att ha tagit Lettland genom EUs hårdaste budgetnedskärningar sågs som en stor politisk framgång. Före utgången av 2011 kunde han avsluta det treåriga låneprogrammet med IMF, och hans plan att hålla budgetunderskottet under 3 procent 2012 verkade möjlig. Därmed skulle Lettland kunna bli redo för euro till 2014.

I februari 2012 hölls folkomröstning om ryska ska bli ett andra officiellt språk vid sidan om lettiska. Förslaget avvisades med cirka 75 procent nej-röster mot cirka 25 procent ja-röster. Omröstningen begärdes av den rysktalande minoriteten, som lyckades samla namnunderskrifter från mer än de tio procent av väljarkåren som krävs för en folkomröstning.