Färöarna tillhör Danmark och består av 18 bebodda och ett antal obebodda öar och skär. Ögruppen ligger 37 mil norr om Skottland, mitt emellan Norge och Island och halvvägs mellan Danmark och Grönland.

Den sammanlagda landytan är 1 399 kvadratkilometer. På huvudön Streymoy ligger huvudstaden Tórshavn med cirka 12 400 invånare 2007. De höga, skoglösa klippöarna genomskärs av många smala fjordar och sund. Här finns några av världens högsta uddar. Den högsta punkten Slættaratindur (882 m ö h) ligger på ön Eysturoy.

Klimatet är fuktigt med många regndagar och det är ofta dimmigt. Medeltemperaturen är 3 plusgrader i januari och 10 i juli.
Invånarantalet uppgick i början av 2007 till 48 400. Språket färöiska är besläktat med isländska men har påverkats av bland annat danska. Det finns en rik litterär tradition från sägner och medeltida visor till modern poesi och prosa. Två framstående färöiska författare, kusinerna Jörgen-Frantz Jakobsen och William Heinesen, valde att skriva på danska och fick en stor krets av läsare utanför Färöarna. Bland många andra kända författare kan nämnas Hedin Brú. Också målarkonsten har högt anseende, och Samuel Joensen Mikines (1906-1979) var en av Nordens bästa målare.

Undervisningsspråket i skolorna är färöiska med danska som första främmande språk och engelska som andra. Efter grundskolan finns det gymnasier samt folkhögskola och olika yrkesskolor. 1990 fick Färöarnas Akademi status som universitet.

På öarna finns flera tidningar, varav Dimmalaetting och Sosialurin är de största, samt radio och TV.

Historia

På 700-talet bosatte sig irländska munkar på Färöarna, men redan på 800-talet erövrades ögruppen av norska bönder och 1035 blev den ett norskt län. Liksom de övriga nordatlantiska öarna följde Färöarna Norge in i personalunionen med Danmark 1380, och de förblev i likhet med Island och Grönland under danskt herravälde också efter 1814, då Norge ingick personalunion med Sverige.

I mitten av 1800-talet fick Färöarna plats i det danska parlamentet och det kungliga handelsmonopolet avskaffades. Det medförde en snabb ekonomisk utveckling och en begynnande önskan om självständighet, vilken stärktes under andra världskriget då öarna var ockuperade av britterna.

År 1948 fick Färöarna långtgående inre självstyre, men Danmark behöll kontrollen över bland annat utrikes- och försvarspolitiken samt rättsväsendet, och den danska monarken förblev statsöverhuvud. Färöarna uppträder relativt självständigt utåt, har egen flagga och säte i Nordiska rådet. Färöarna markerade också sin självständighet 1973 då Danmark gick med i dåvarande EG men Färöarna valde att stanna utanför.

Politik

Färöarna har två ledamöter i det danska folketinget och det finns färöiska rådgivare i de danska stats- och utrikesdepartementen.

Parlamentet i Tórshavn, lagtinget, har 33 ledamöter. Antalet platser kan utökas med upp till fem om det krävs för en rättvis fördelning mellan partierna. Lagtinget utser regeringen, landsstyret, som består av sju personer och en ordförande, lagmannen.

De politiska partierna fördelar sig mellan höger och vänster på den gängse politiska skalan men kan också grupperas efter sin syn på förhållandet till Danmark. Det socialistiska partiet Republikanerna arbetar för full självständighet. Det gör även det lilla borgerliga Självstyrepartiet, medan det konservativa Folkpartiet pendlat mellan ökat självstyre och självständighet. Det liberala Sambandspartiet, även kallat Unionspartiet, liksom Socialdemokraterna vill bevara banden med Danmark. Centerpartiet har intagit en mellanställning.

Inför valet till lagtinget 1998 hade önskan om ökat självstyre vunnit i styrka, främst på grund av en konflikt med Danmark om hanteringen av en ekonomisk och finansiell kris på Färöarna (se avsnittet om Ekonomi nedan). Folkpartiet, Självstyrepartiet och Republikanerna bildade regering med huvudmål att inom fyra år ge Färöarna status som självständig stat. Danmark motsatte sig inte färöisk självständighet, men ämnade behandla Färöarna som ett nordiskt broderland och inom fyra år avveckla det omfattande ekonomiska stödet till ögruppen. Färöarnas regering hade hoppats på en längre avtrappningsperiod.

Efter lagtingsvalet 2002 blev regeringskoalitionen beroende av Centerpartiets enda mandat och kraven på självständighet tonades ner. Köpenhamn och Tórshavn kom överens om att Färöarna skulle ta över ansvaret för invandrar- och flyktingfrågor samt polisväsendet. 2003 avtalades med Danmark att Färöarna själva bestämmer när man vill ta över ansvaret för och finansieringen av de samhällsområden som fortfarande sköts av Köpenhamn.

Växande oenighet mellan Folkpartiet och Republikanerna ledde till att koalitionen sprack, och nyval hölls i början av 2004. 1990-talets gynnsamma period hade ersatts av ekonomisk kris och minskad tro bland allmänheten på att öarna kan klara sig på egen hand. Socialdemokraterna som vill bevara banden med Danmark gick framåt i valet, och dess ledare Jóannes Eidesgaard blev ny lagman för en koalitionsregering med Sambandspartiet och Folkpartiet.

År 2005 beslutades att Färöarna ska ta över ansvaret för det lokala rätts- och polisväsendet, hälsovården, gränskontrollen, pensionerna, fängelsesystemet och lokala utrikesfrågor. I valet i januari 2008 var dock självständighetsfrågan åter nedtonad. Lagman Eidesgaard fick i uppdrag att bilda en ny koalitionsregering med Republikanerna och Centerpartiet. För första gången fick landsstyret ett utrikesdepartement. Samarbetet gnisslade dock, Republikanerna röstade emot ett förslag om minskade fiskekvoter, och en ny regering bildades i september. Kaj Leo Johannesen från Sambandspartiet blev ny lagman, Socialdemokraternas Jóannes Eidesgaard blev finansminister medan Jørgen Niclasen från Folkpartiet fick posten som utrikesminister.

I lagtingsvalet i oktober 2011 fick det regerande Sambandspartiet fortsatt förtroende. Partiet gick fram med ett mandat till 8. Folkpartiet ökade också med ett mandat till 8. Republikanerna, som vill ha självständighet för Färöarna, blev valets förlorare och minskade med två mandat till 6. Kaj Leo Johannesen fortsatte som lagman i en ny koalition med sitt eget parti Sambandspartiet och Folkpartiet samt de båda små partierna Centerpartiet och Självstyrelsepartiet. Koalitionens majoritet var 19 av 33 mandat i lagtinget.

Ekonomi

I gamla tider var jordbruket Färöarnas huvudnäring och fåraveln var så dominerande att den gav öarna sitt namn. Fårskötseln är fortfarande omfattande, men fisket är numera öarnas viktigaste näringsgren. Exporten består nästan helt av fisk och produkter relaterade till fisket. Ett problem på senare år har varit överkapacitet inom fiskenäringen och att vissa arter har fiskats för hårt.

Jakten på grindvalar, som jagas in på grunt vatten vid kusten och slaktas, är omstridd. Jakten har väckt protester bland djurskyddsförespråkare i utlandet, men färöingarna vägrar avstå från denna urgamla tradition. 2006 dödades 856 grindvalar.

Från mitten av 1970-talet investerade Färöarna mycket i fiskeindustrin och infrastrukturen, och färöingarna blev vana vid en levnadsstandard som låg något över den danska. Pengar till detta lånades i Danmark och utlandet. Resultatet blev en överhettad högkonjunktur som kulminerade 1986–1988. Utlandsskulden översteg så småningom Färöarnas BNP, och förvaltningen av ögruppens finanser var släpphänt.

När fiskenäringen fick problem utlöstes en accelererande lågkonjunktur. 1995 var arbetslösheten 16 procent och bristen på jobb drev många färöingar att flytta från ögruppen. Antalet invånare på Färöarna sjönk med en tiondel.

Den danska staten hjälpte till med att sanera skulderna på villkor att finanspolitiken genomgick en kraftig åtstramning och kom under danskt överinseende. Slutet av 1990-talet präglades av högkonjunktur, och 2002 sänktes det danska bidraget till Färöarnas ekonomi från 1 miljard till drygt 600 miljoner danska kronor, cirka 16 procent av landskassans intäkter. Det skedde på den dåvarande regeringens initiativ. Avsikten var att inleda en process mot ekonomisk självständighet. Oppositionen varnade för att välfärden skulle hotas om konjunkturen vände vilket också skedde 2003-2004. Därefter vände dock ekonomin uppåt igen. 2006 var tillväxten 10 procent och arbetslösheten 2,8 procent.

Färöarnas handels- och tullavtal med EU utvidgades 2005 till att även gälla fiskeindustrin. Fiskeriföretag på öarna kan bereda utländsk fisk och sälja den vidare inom EU utan att betala extra tull.

Storbritannien, Danmark och Färöarna enades i maj 1999 om gränserna i havsområdet väster om Shetlandsöarna och sydöst om Färöarna. Sedan dess har Färöarna med hjälp av utländska bolag börjat söka efter olja öster om ögruppen. Mindre fyndigheter hittades 2001. Danmark och Färöarna har slutit ett avtal om att ifall Färöarna börjar utvinna olja ska det danska bidraget till öriket omförhandlas.

Färöarnas förbindelser med omvärlden sker med fartyg eller flyg. Den enda flygplatsen ligger på Vágur väster om huvudön Streymoy. Det går färjor eller tunnlar mellan öarna, och vägnätet är väl utbyggt.

Turismen är inte någon stor näring, men öarna lockar en del turister med sin enastående, dramatiska natur, ett rikt fågelliv och ett förträffligt sportfiske.

Texten uppdaterad 20 januari 2012 | Till toppen av sidan