Tibet (Xizang på pinyin) är en självstyrande region i västra Kina. Det kallas ibland ”världens tak” och består av jordens största högplatå på över 4000 meters höjd omgiven av väldiga bergskedjor: Himalaya, Karakorum och Kunlun.

Klimatet på nordplatån är ytterst hårt med pinande blåst och sträng kyla året om. Bara i de djupaste floddalarna finns skog och odlingsmark. Tibetanerna, som anses härstamma från nomader i Centralasien, har i årtusenden levt på de sydliga högslätterna med sina hjordar av jakar, getter och får.

Tibet har en yta på över 1,2 miljoner kvadratkilometer. Ändå är dagens Tibet bara en del av det historiska Tibet. Uppskattningsvis bor 2,8 miljoner etniska tibetaner i Tibet samt omkring 2,9 miljoner tibetaner i de kinesiska grannprovinserna Qinghai, Sichuan och Yunnan. Därutöver finns tibetaner även i grannländerna Bhutan, Nepal och Indien.

Av invånarna i Tibet uppges enligt folkräkningen från 2000 över 94 procent vara etniska tibetaner och de övriga han-kineser. Militärer och andra inflyttade migranter har dock inte räknats in. En del bedömare hävdar att han-kineserna respektive tibetanerna i själva verket utgör ungefär hälften var av befolkningen. Tibetanska och rikskinesiska är officiella språk.

Tibetansk litteratur, som var särskilt rik under 700-talet och följande sekler, består mest av teologiska kommentarer och utvecklar en särform av buddismen: lamaismen. Religionen genomsyrar samhället starkt, och lamaismens högste präst Dalai lama dyrkas som tibetanernas andliga ledare.

På 600-talet förenade sig tibetanerna i ett militärt starkt kungarike. 600 år senare kom Tibet under mongoliskt herravälde, följt av prästvälde under mongolernas beskydd. Från den tiden vill dagens ledare i Peking räkna Tibet som en oavskiljbar del av Kina. På 1800-talet blev Tibet föremål för konflikt mellan stormakterna Kina, Ryssland och Storbritannien. 1904 trängde brittiska trupper ända in i huvudstaden Lhasa. Sex år senare gick Kina åter in i Tibet, sedan Storbritannien erkänt Kinas överhöghet över området. Efter kejsardömets fall i Kina 1912 fördrevs de kinesiska trupperna. Den självständighet som utropades för Tibet stadfästes dock aldrig internationellt. 1950 invaderade åter kinesiska styrkor, och Tibet tvingades erkänna Kinas överhöghet mot att kineserna lovade att respektera tibetanernas religion och seder. I praktiken började dock landet omdanas radikalt för att helt inlemmas i Kina. Efter en rad uppror och en misslyckad revolt 1959 flydde Tibets fjortonde Dalai lama, Tenzin Gyatso, till norra Indien med hundratusen anhängare och upprättade en exilregering där. 1965 blev Tibet en autonom region i Folkrepubliken Kina. Under kulturrevolutionen hårdnade greppet, religionen undertrycktes och tusentals tibetanska kloster förstördes.

Pekingregeringen har lagt ner stora belopp på social och ekonomisk utveckling, då området är strategiskt viktigt för Kina. Ändå är tibetanernas levnadsstandard avsevärt lägre än den genomsnittlige kinesens. 2005 stod en 110 mil lång järnväg till huvudstaden Lhasa från provinsen Qinghai färdig – en förbindelse som enligt kritiska röster öppnar än mer för ekonomisk exploatering av Tibet.

På 1980-talet började kineserna visa större välvilja mot regionens etniska och kulturella särart. Åtskilliga kloster, raserade av Maos rödgardister, byggdes upp och Dalai lamas residens Potalapalatset renoverades. Sedan 1987 har antikinesiska kravaller brutit ut i Lhasa flera gånger i samband med den årliga stora bönehögtiden, då pilgrimerna samlas vid det gamla Jokhang-templet. 1989 dödades 16 demonstranter vid sådana oroligheter, vilka sedan har flammat upp då och då och hårdhänt slagits ned. Hundratals tibetaner har fängslats, och utländska människorättsgrupper har rapporterat om tortyr och grava övergrepp mot munkar och nunnor som anfört protester.

Det som i mars 2008 började som fredliga demonstrationer anordnade av munkar i Lhasa växte till sammandrabbningar mellan munkar, civila och säkerhetstrupper. Protesterna spred sig även till tibetaner i närliggande provinser. Ledarna i Peking skickade fler trupper till Tibet och kontrollen skärptes. Officiella källor uppgav att 19 personer hade dödats av demonstranter, medan tibetanska exilorganisationer beräknade att minst ett hundratal personer dödats av kinesiska soldater. Enligt tibetanska exilorganisationer fängslades minst 700 tibetaner, minst hälften var munkar och nunnor.

Kinas premiärminister Wen Jiabao anklagade Dalai lama för att ha planerat proteststormen som ett försök att sabotera sommar-OS i Peking i augusti samma år. Det förnekades emellertid av Dalai lama, som hade uppmanat demonstranterna att upphöra med protesterna. Men han anklagade samtidigt Peking för ett ”kulturellt folkmord” på tibetanerna.

Dalai lama, som 1989 fick Nobels fredspris för sin ickevåldskamp, insisterar på att Kina ska garantera och respektera tibetanernas demokratiska fri- och rättigheter och ge dem avsevärt större självstyre än de har idag, så kallad ”meningsfull autonomi”. Han har aldrig begärt full självständighet för Tibet utan godtagit att Kina får fortsätta att styra dess utrikes- och försvarspolitik. Sedan 2002 har flera samtal hållits mellan Dalai lama och representanter för ledarna i Peking.

I mars 2011 meddelade den 75-årige Dalai lama att han ville avgå som politisk ledare för exilregeringen. Däremot tänkte han kvarstå som tibetanernas andlige ledare. Regeringen i Peking avvisade uttalandet som ett försök att föra det internationella samfundet bakom ljuset. Den 20 mars hölls val av ny ny ledare för exilregeringen och val till det tibetanska exilparlamentet. Drygt 83 000 exiltibetaner var röstberättigade och över 49 000 deltog. I Nepal hindrade dock regeringen tibetaner från att avlägga sina röster. Lobsang Sangay, en tibetansk jurist från Indien som utbildat sig vid Harvard i USA, fick drygt hälften av rösterna och tillträdde i augusti som ny regeringschef och därmed Dalai lamas politiske efterträdare. Sangay har öppet förespråkat självständighet för Tibet men har själv aldrig besökt sina förfäders hemland.

Texten uppdaterad 11 oktober 2011 | Till toppen av sidan