Landguiden - Länder i fickformat från Utrikespolitiska Institutet

  1. Logga in
  2.  
  3.  
  4. Avbryt
  5. Glömt lösenord? Skapa en inloggning

Utrikespolitik och försvar

Syrien har länge haft konfliktfyllda relationer med omvärlden, men Assadregimen har också skickligt utnyttjat Syriens inflytande i grannländerna för att vinna stöd och ekonomiskt bistånd. Förhållandet till Libanon och konflikten med Israel präglade länge regeringens utrikespolitik. Sedan 2011 har fokus dock varit helt inriktad på att finna allierade i det pågående inbördeskriget.

Syrien har utkämpat tre krig mot Israel, 1948–1949, 1967 och 1973, och dessutom stridit mot Israel inne i Libanon under 1980-talet. Formellt råder ännu krigstillstånd mellan dem. Många palestinska flyktingar från dagens Israel bor i Syrien. President Hafiz al-Assad motsatte sig starkt Egyptens fredsavtal med Israel år 1979 och stödde palestinska organisationer som inte erkänner Israels existens och vägrade delta i fredsförhandlingar.

Den stora tvistefrågan mellan Syrien och Israel gäller Golanhöjderna som Israel erövrade 1967. En total israelisk reträtt från ockuperade områden är Syriens grundläggande krav. Mellan Libanon, Syrien och Israel råder också konflikt om de så kallade Sheebagårdarna som ligger i skärningspunkten mellan sydöstra Libanon, sydvästra Syrien och norra Israel. Området som omfattar 25 kvadratkilometer ockuperades av Israel under sexdagarskriget 1967. Israel hävdar att området tillhör Golanhöjderna medan FN anser att dess kartor visar att Shebaa är syriskt territorium, vilket Libanon i sin tur ifrågasätter.

Under det nuvarande inbördeskriget i Syrien förde Israel först en försiktigt neutral politik, men man började senare bomba mål inne i Syrien som misstänktes vara syriska och iranska vapenleveranser till Hizbollah. Israel har också flera gånger öppnat eld mot syriska arméstyrkor efter eldgivning i Golanområdet. Sedan 2013 verkar Israels linje gentemot Assad ha hårdnat och det går rykten om att Israel ger stöd till vissa rebellgrupper i Golanområdet för att försöka hålla både Assads styrkor och militanta islamister borta.

Lång närvaro i Libanon

Syrien var länge ovilligt att acceptera att Libanon blev ett separat mandatområde år 1920 (se Äldre historia) och vägrade att diplomatiskt erkänna den självständiga staten Libanon 1943. Inte heller alla delar av den gemensamma gränsen är formellt reglerade. År 1976 ingrep Syrien i Libanons inbördeskrig och efterhand stärktes det syriska inflytandet i landet. I praktiken fattades inga politiska beslut i Beirut som inte hade godkänts av Syrien. Den syriska säkerhetstjänsten förföljde och tystade oppositionella.

Enligt Taif-avtalet i Saudiarabien 1989, som avslutade inbördeskriget, skulle i ett första steg den syriska armén inom två år dra sig tillbaka till Bekaadalen i öster, men Syrien följde inte avtalet. Regeringen motiverade detta med att Israel ockuperar det omstridda området Sheebagårdarna (se ovan).

Efter mordet på den libanesiske politikern Rafiq al-Hariri i februari 2005 skärptes kraven från FN och många stater på en syrisk reträtt från Libanon (se Libanon: Modern historia). Från flera håll anklagades Syrien och prosyriska krafter i Libanon för att ha legat bakom mordet. Efter arabiska påtryckningar accepterade Syrien FN:s krav och i slutet av april lämnade de sista soldaterna Libanon efter 29 års närvaro. FN fortsatte dock att kritisera Syrien som anklagades för att skicka vapen till den libanesiska shiamuslimska milisen Hizbollah, som av och till strider mot Israel.

Först sedan en flera år lång politisk kris i Libanon hade lösts och en ny samlingsregering bildats kunde förhållandet mellan Syrien och Libanon förbättras, i princip genom att Syriens motståndare gav upp och accepterade fortsatt inflytande för Bashar al-Assad i Libanon. I oktober 2008 upprättades för första gången fulla diplomatiska förbindelser mellan länderna. Syrien har allierat sig med olika grupper i Libanon under olika perioder, men sedan 2000-talets början har man främst förlitat sig på Hizbollah och andra shiamuslimska grupper, samt på vissa kristna grupper. Ungefär halva Libanons befolkning stödjer Assadvänliga partier, medan andra halvan stödjer Assadfientliga partier, inklusive de flesta sunnimuslimer.

Relationer till stormakterna

Syrien hade ett nära samarbete med Östeuropa, inte minst militärt, fram till Sovjetunionens sammanbrott. Kontakterna med Ryssland har bevarats efter 1991 och under inbördeskriget från 2011 har Ryssland fungerat som en viktig allierad till den syriska regimen. I början av hösten 2015 inledde Ryssland på den syriska regeringens begäran flygräder mot rebellerna. För Rysslands del gällde det att slå vakt om Syrien som Moskvas äldsta bundsförvant i Mellanöstern (Ryssland enda utländska örlogsbas i den syriska hamnstaden Tartus), men också om att bygga upp en egen stormaktsroll i regionen. Den ryska insatsen avslutades överraskande i mars 2016 (se Kalendarium).

Damaskus har också strävat efter bättre relationer till västländerna, inte minst den forna kolonialmakten Frankrike och USA, men Syrien står på USA:s lista över stater som stöder terrorism och var därmed utestängt från amerikanskt bistånd även före inbördeskriget. 2004 återupptog USA sanktioner mot Syrien för att Assadregimen hyste palestinska terrorgrupper, men framför allt för att syriska ”frivilliga” tog sig över gränsen mot Irak och bidrog till att kämpa mot de amerikanska ockupationsstyrkorna där efter Saddam Husseins fall. Syriens nära vänskap med Iran var också ett rött skynke för USA.

Washington har dock inte kunnat ignorera Syrien helt. För USA var samarbete med Syrien en nyckel till att få igång fredsprocessen mellan Israel och palestinierna på 1990-talet och för att stabilisera läget i Libanon. Efter att ha tillträtt som USA:s president i början av 2009 försökte Barack Obama inleda en dialog med Syrien. I december 2010 beslöt han att sända en ny ambassadör till Damaskus, den första på nästan sex år. När den nuvarande konflikten utbröt 2011 försökte USA först uppmana till en kompromisslösning, men Obama krävde i augusti 2011 Assads avgång. Därefter har USA steg för steg dragits in i konflikten, men Obama har hållit emot alla krav på att ingripa militärt mot Assad och försöker få parterna att sluta ett avtal om en samlingsregering. Sedan 2013 ger USA öppet stöd till vissa rebellgrupper för att pressa Assad och försöka öka sitt eget inflytande över rebellerna. Hösten 2014 började en USA-ledd koalition bomba Islamiska staten i både Irak och Syrien.

EU var tidigare Syriens viktigaste handelspartner och ett associationsavtal hade förhandlats fram men inte undertecknats av Syrien när kriget bröt ut. År 2011 införde EU sanktioner mot Syrien och från augusti det året kräver man Assads avgång. Storbritannien och Frankrike har varit pådrivande för stöd till Syriens rebeller, medan majoriteten av EU:s stater, däribland Sverige, har drivit en mer försiktig linje.

Tvister med grannstater

Sedan revolutionen 1979 har Iran varit Syriens närmaste allierade i regionen, främst därför att de haft gemensamma intressen i synen på bland annat Saddam Husseins Irak, Israel och Libanon. Båda länderna var också utsatta för amerikanska sanktioner fram till dess att Iran slöt ett avtal med omvärlden om sitt kärnvapenprogram sommaren 2015. I det pågående inbördeskriget stöder Iran regeringssidan med pengar, vapen och soldater. För den iranska regeringen är det viktigt att Syrien fungerar som ett villigt transitland för leveranser till Irans nyckelallierade Hezbollahmilisen i Libanon.

Förhållandet till Irak har svängt fram och tillbaka. Fram till 2003 styrdes Syrien och Irak av konkurrerande grenar av Baathpartiet och det rådde hård rivalitet mellan länderna. Under kriget mellan Irak och Iran på 1980-talet ställde sig Damaskus på Irans sida. Syrien deltog också i den FN-stödda alliansen som drev ut Iraks ockupationsstyrkor ur Kuwait 1991.

Av ekonomiska skäl återupptogs ändå en viss handel med Irak 1998, även sådana transaktioner som bröt mot FN-sanktionerna mot Irak. Efter Saddam Husseins fall tog Syrien emot mer än en miljon irakiska flyktingar, däribland Saddamanhängare och irakiska kristna. I slutet av 2006 återupptog staterna de diplomatiska förbindelserna, som varit avbrutna sedan 1982. Sedan 2011 har Iraks shiamuslimskt ledda och Iranvänliga regering hållit låg profil i Syrienfrågan, även om man med tiden trappat upp sitt stöd till Assadregeringen. De två regeringarna är numera allierade i kampen mot den sunnimuslimska extremistgruppen Islamiska staten som lagt under sig stora områden i både Irak och Syrien.

Relationerna till Turkiet var länge spända av flera skäl: turkiska bevattningsprojekt som stryper vattenflödet till Syrien, kurdfrågan och Israels roll. Turkiets militära samarbete med Israel har i Syrien betraktats som ett hot. Turkiets anklagelser mot Syrien för att stödja den kurdiska gerillan PKK som verkar i Turkiet hotade 1998 att leda till en väpnad konflikt. Efter påtryckningar från USA beslöt Syrien att stoppa PKK:s verksamhet i landet och utvisa ledaren Abdullah Öcalan. Därefter förbättrades förbindelserna mellan länderna avsevärt och Turkiet försökte medla mellan Syrien och Israel. Under våren och sommaren 2011 svängde Turkiet dock och började stödja den syriska oppositionen. Klyftan mellan Turkiet och den syriska regeringen ökade när Assadregimen år 2012 lät kurderna upprätta en zon i norra Syrien där PKK-lojala kurdiska grupper kunde verka (se Politiskt system). Den turkiska regeringen är numera ett av de länder som mest högljutt kräver Assads fall och länderna har varit inblandade i flera militära incidenter. Sedan Turkiet 2014 började engagera sig militärt i konflikten på syriskt territorium, bland annat genom luftangrepp, har landet framför allt riktat in sig på att bekämpa de PKK-lojala grupperna i Syrien.

Jordanien och Syrien har historiskt sett ofta haft spända relationer, eftersom de haft olika allierade och tillhört skilda maktblock. Jordanien har stått nära USA, Saddam Husseins Irak och de sunnitiska staterna vid Persiska viken, och drivit en försiktig politik mot Israel. Under inbördeskriget 2011 har Jordanien intagit en mindre framträdande roll än de flesta av Syriens grannländer, och oroat sig för det stora flyktinginflödet. Den jordanska ledningen har dock accepterat att USA, Saudiarabien och andra länder finansierar och tränar rebeller från jordansk mark.

Försvar

Syriens försvarsmakt tillhörde före 2011 de största i arabvärlden. Dess ledning är nära kopplad till den politiska eliten. Försvaret utrustades från 1956 nästan helt med vapen från Sovjetblocket och efter nederlaget mot Israel i oktoberkriget 1973 stationerades tusentals sovjetiska militära rådgivare i Syrien. Efter Sovjetunionens sammanbrott 1991 har Syrien inte längre tillgång till den mest moderna utrustningen men köper fortfarande vapen från Ryssland och i viss mån även från Vitryssland, Kina och Nordkorea.

Tiotusentals soldater har dödats, sårats eller deserterat från den syriska armén sedan 2011. Värnpliktssoldater används fortfarande, men Assad tvingas i högre grad förlita sig på lojala specialförband och milisstyrkor, inte minst sådana som rekryterats bland alawiter, den religiösa grupp han själv tillhör. Ryssland har fortsatt försörja den syriska armén efter krigsutbrottet 2011. Iran har bidragit med både vapen, militär träning och finansiering av syriska vapenköp, och genom att mobilisera shiamuslimska milisstyrkor från Irak och Libanon till stöd för Assad.

Syrien hade under årtionden byggt upp ett stort lager massförstörelsevapen i form av nervgaser. Efter rapporter om att nervgas använts mot rebellerna under 2013 hotade USA med intervention, vilket ledde till att Syrien lämnade ifrån sig sina kemiska vapen under hösten 2013 och våren 2014. Regeringen har dock anklagats för att använda improviserade klorgasbomber även efter detta. Syrien har även anklagats för att vilja utveckla kärnvapen och år 2007 bombade Israel vad som påstods vara en kärnreaktor under konstruktion i östra Syrien.

Under inbördeskriget har en stor mängd milisstyrkor växt fram även på regeringssidan, många men långtifrån alla rekryterade från de religiösa minoriteterna. Den största paraplygrupp som samlar sådana styrkor kallas Nationella försvarsstyrkorna och består av en mängd olika regionala grupper, vilka i många fall verkar ha finansierats och tränats med hjälp av Iran. Till övriga grupper hör exempelvis Baathbataljonerna, som lyder under det styrande Baathpartiet. Även utländska shiamuslimska miliser från Irak och Irak, exempelvis Hizbollah, slåss på den syriska regeringens sida, samt vissa små kristna och andra grupper. Tillsammans utgör dessa milisstyrkor nu en mycket betydande del av de trupper som Assad förlitar sig på.

Obligatorisk värnplikt gäller för alla män från 18 år. Värnpliktens längd har stegvis sänkts sedan 1990-talet och 2011 reducerades den till ett och ett halvt år.

Om rebellstyrkorna, se Politiskt system.

 

Till toppen av sidan

Dela |

Utrikespolitik och försvar

Armén - antal man 110 000 (2015)
Flottan - antal man 5 000 (2015)
Flygvapnet - antal man 16 500 (2015)
Militärutgifternas andel av BNP - procent 4,1 (2007)
Militärutgifternas andel av statsbudgeten - procent 22,9 (2009)
Post Värde
Militärutgifternas andel av statsbudgeten - (2009) procent 22,9
Militärutgifternas andel av BNP - (2007) procent 4,1
Flygvapnet - (2015) antal man 16 500
Flottan - (2015) antal man 5 000
Armén - (2015) antal man 110 000