Landguiden - Länder i fickformat från Utrikespolitiska Institutet

  1. Logga in
  2.  
  3.  
  4. Avbryt
  5. Glömt lösenord? Skapa en inloggning

Politiskt system

Den syriska staten leds sedan 1970-talet av familjen Assad. Presidenten har nästan obegränsad makt och medborgarna har ingen möjlighet att rösta bort regimen, trots att allmänna val hålls regelbundet. Sedan våren 2011 pågår ett uppror mot Assadfamiljens regering, vilket numera tagit formen av ett inbördeskrig där religiösa och etniska grupper strider mot varandra. Stora delar av landet har därför hamnat utanför regeringens kontroll och styrs av olika oppositionsgrupper (se Aktuell politik).

Syriens politiska system formades av Hafiz al-Assad, president 1970–2000. Vissa förändringar har genomförts av hans son Bashar al-Assad, som ärvde makten år 2000, men det grundläggande systemet har förblivit detsamma. Sedan upproret utbröt år 2011 har flera reformer genomförts, men de har inte begränsat presidentens makt eller tillfredsställt oppositionens övriga krav.

År 2012 antogs en ny författning. Den gamla grundlagen från 1973 beskrev Baathpartiet (se nedan) som den ledande kraften i staten och samhället. Detta stycke ströks nu och Syrien förklarades vara en flerpartidemokrati. Men bara Assadtrogna partier har tillåtits och den nya grundlagen har inte förändrat hur landet styrs i praktiken. År 2011 upphävdes det undantagstillstånd som hade varit i kraft sedan 1962 och som satt de författningsenliga fri- och rättigheterna ur spel. Inte heller detta förändrade i praktiken hur landet regerades eller hur säkerhetsstyrkorna uppträdde. Oppositionen har därför beskrivit reformerna som enbart kosmetiska, avsedda att blidka befolkningen och ge sken av att politiska förändringar pågår.

Presidenten, som enligt grundlagen måste vara muslim, är statschef och överbefälhavare samt har den högsta verkställande makten. Tidigare nominerades presidenten av parlamentet på förslag av Baathpartiet och utnämningen godkändes i en folkomröstning, men enligt 2012 års författning ska presidenten utses i allmänna val där flera kandidater har rätt att ställa upp. Mandatperioden är sju år och presidenten kan återväljas en gång. Det första valet under dessa regler hölls sommaren 2014 då två kandidater som godkänts av regimen tilläts ställa upp mot Bashar al-Assad. Valet slutade som väntat med seger för Assad.

Presidenten leder regeringen (ministerrådet) och utser premiärminister samt på dennes rekommendation även övriga ministrar. Presidenten kan också regera genom dekret. Presidenten har i praktiken full kontroll över parlamentet (folkrådet), som består av en kammare med 250 ledamöter vilka tillsätts i allmänna val i enmansvalkretsar vart fjärde år.

Syrien är indelat i 14 provinser, styrda av guvernörer som tillsätts av presidenten. Provinsråden, som väljs i lokala val, har främst administrativa uppgifter. Provinserna är indelade i distrikt, vilka i sin tur är indelade i underdistrikt. 2013 antog regeringen rekommendationer från det syriska parlamentet om att dela provinserna Aleppo, al-Hasaka och Homs i två delar vardera, vilket skulle ge Syrien totalt 17 provinser. Stora delar av alla tre provinser har sedan 2012 legat utanför regeringens kontroll.

Politiska grupper

Arabiska socialistiska Baathpartiet (Hizb al-Baath al-Arabi al-Ishtiraki; baath betyder pånyttfödelse eller renässans) dominerar den syriska politiken sedan 1963 och leds av presidenten. Baathpartiet bildades på 1940-talet med den arabiska enheten, panarabismen, som överordnat mål. Utifrån principen att alla araber skulle vara förenade i en enda odelbar arabisk nation tog Baathpartiet avstånd från de stater som uppstått genom västmakternas uppdelning av Mellanöstern efter första världskriget. Trots uttalad neutralitet var partiet i praktiken ofta anti-västligt.

Partiets i grunden icke-religiösa ideologi och betoning av panarabism tilltalade Syriens arabiska minoritetsgrupper, medan bönderna attraherades av partiets löften om jordreformer och förbättrad service för landsbygden. 1963 grep partiet makten i en militärkupp. Från 1963 till början av 1970-talet var Baathpartiets styrelse mycket inflytelserik och många av de avgörande maktkamperna i landet utspelade sig inom partiledningen.

Under president Hafiz al-Assads styre från 1970 förändrades Baathpartiets roll. Makten flyttade över till presidenten (som också var partiledare) och hans närmaste inom militären. Partiet fanns kvar, sammanflätat med statsapparaten, men främst som ett verktyg för maktutövning och utan någon egentlig självständighet. Under det inbördeskrig som utbröt 2011 har Baathpartiets roll minskat ytterligare, medan militära befälhavare och milisledare har ökat i betydelse.

Förutom Baathpartiet finns ett antal mindre partier som brukar tilldelas några poster i varje regering. De är organiserade inom ramen för den så kallade Nationella progressiva fronten, en koalition som grundades 1972 under Baathpartiets ledning. Dit hör exempelvis Syriska kommunistpartiet. Alla dessa partier stödjer Assad och de tycks inte fungera som självständiga organisationer. De har heller inget egentligt inflytande över hur landet styrs. Inför de parlamentsval som genomfördes i delar av Syrien våren 2016 bytte alliansen namn till Koalitionen för nationell enhet.

Sedan upproret mot Assad 2011 (se Modern historia har det bildats en liten godkänd opposition med lagliga partier som riktar allmän kritik mot korruption och fattigdom, men inte öppet ifrågasätter presidentens styre eller hans beslut. Dit hör exempelvis Folkfronten för befrielse och förändring, som samlar några små vänsterpartier, och de olika fraktionerna av Syriska socialnationalistiska partiet, som förespråkar ett Stor-Syrien. Många oppositionella betraktar dessa partier som ett fikonlöv för att dölja Assads enmansstyre.

Verkliga oppositionspartier och organisationer, till exempel den syriska grenen av det sunni-islamistiska Muslimska brödraskapet, har tvingats att arbeta i exil eller underjordiskt.

Viktigare oppositionsrörelser

Den opposition som vuxit fram sedan 2011 är djupt splittrad och innehåller många hundra väpnade gerillarörelser, aktivistnätverk, politiska partier och exilgrupperingar. Gemensamt för dem är att nästan alla grupper domineras av sunnimuslimska araber, vilka utgör majoriteten av Syriens befolkning medan president Hassad tillhör den alawitiska minoriteten (se Befolkning).

Under den folkliga revolt mot Assadregimen som utlöstes 2011 (se Modern historia) bildade Muslimska brödraskapet och flera andra oppositionsgrupper Syriska nationalrådet (SNC på engelska) som i november 2012 uppgick i en ny organisation, till vardags kallad Nationella koalitionen (egentligen Syriska nationella koalitionen för oppositionella och revolutionära krafter, på engelska förkortat till SNC). Nationella koalitionen utsåg under 2013 en exilregering med säte i Turkiet. Nationella koalitionen och exilregeringen är knutna till Fria syriska armén (FSA), en ”generalstab” för det väpnade upproret som också är baserad i Turkiet och som har bildats och ombildats i flera olika varianter under upproret.

Inne i Syrien finns även en mindre, betydligt mer moderat oppositionsallians kallad Nationella koordinationskommittén (Hayat al-Tansiq på arabiska, NCB eller NCC på engelska), som förespråkar fredliga förhandlingar och främst stöds av små sekulära vänstergrupper och det kurdiska partiet PYD (se nedan).

De olika oppositionsledningarna utanför landet (Nationella koalitionen, exilregeringen och FSA) stöds av bland andra USA, Frankrike, Turkiet, Saudiarabien och Qatar, men har mycket begränsat inflytande över de hundratals grupper som slåss inne i landet. De länder som finansierar oppositionen har försökt knyta de väpnade grupperna inne i landet till exilpolitikerna genom att erbjuda dem pengar och vapen för att svära trohet mot FSA-generalstaben, men strategin har inte varit särskilt framgångsrik. Både utanför och inne i Syrien har oppositionsgrupperna kämpat med varandra om makt och positioner. Bråken har ibland haft sina rötter i gamla fejder mellan de finansiärer, särskilt de rivaliserande kungahusen i Saudiarabien och Qatar, som stöttar olika grupper i Syrien och kämpar om inflytande över Nationella koalitionen och FSA-generalstaben.

Islamiska staten

Sedan vintern 2013-2014 har Islamiska staten (IS) ryckt fram som den i särklass slagkraftigaste oppositionskraften i Syrien. Ungefär halva östra och nordöstra Syrien (förutom de kurdiska områdena) styrs sedan 2014 av IS. Gruppen var tidigare känd som Islamiska staten i Irak och Syrien/Levanten (ofta förkortat Isis eller Isil). IS är från början en utbrytargrupp ur terrornätverket al-Qaida men befinner sig sedan våren 2013 i direkt konflikt med sin gamla moderorganisation. IS kontrollerar även stora områden i Irak (som är IS egentliga basområde) och har anhängargrupper i bland annat Egypten, Jemen, Libyen och Afghanistan.

IS styr sina områden enligt en mycket sträng tolkning av sunnitiska sharialagar. Man ser sig inte som en grupp, utan som en stat vilken alla andra muslimer måste underordna sig. I slutet av juni 2014 utropade IS sin ledare Abu Bakr al-Baghdadi till ”kalif”, alltså ledare över alla världens muslimer. Detta erkänns inte av någon annan grupp.

IS ligger sedan början av 2014 i strid med i princip samtliga andra väpnade organisationer i Syrien, inklusive regeringen, kurderna och andra islamister och rebeller. USA och ett antal allierade stater inledde i augusti och september 2014 flyganfall mot gruppen i både Irak och Syrien. Ryssland inledde i september 2015 massiva flygangrepp mot såväl IS som andra islamistiska rebellgrupper i Syrien, samtidigt som Moskva trappade upp sitt militära bistånd till Assadregimen.

Övriga rebellgrupper

De mindre rebellgrupperna kommer och går, byter ofta namn, splittras eller slås samman med varandra. Till de största sunni-arabiska rebellgrupperna inne i Syrien hör Islams armé (Jaysh al-Islam), en islamistgrupp som är särskilt stark i området öster om Damaskus; Jabhat Fateh al-Sham (Fronten för Levantens erövring), som kallade sig Nusrafronten och var den syriska grenen av al-Qaida fram till sommaren 2016; Ahrar al-Sham, en brett baserad och hårdför islamistgrupp med särskilt starkt fäste i nordvästra Syrien; Islamiska armén (Jaysh al-Islam), en liknande islamistgrupp med starkt stöd av Saudiarabien; Levantlegionen (Faylaq al-Sham), som är knuten till Muslimska brödraskapet och samarbetar med FSA; Yarmukarmén (Jaysh al-Yarmuk), en FSA-anknuten grupp i södra Syrien. Därutöver finns hundratals mindre grupper, inklusive många FSA-anknutna lokala gerillagrupper utan tydlig ideologi, men också många olika sorters sunni-islamister. Ett stort antal utländska frivilliga har anslutit sig till extrema jihadistgrupper som Nusrafronten eller Islamiska staten (se nedan).

Under 2015 uppstod en ny paraplyorganisation, Erövrararmén (Jaysh al-Fatah) som i sig inrymde bl a Ahrar al-Sham och Islamiska armén i nära samarbete med Nusrafronten. I samband med de fredsförhandlingar som inleddes i Genève i januari 2016 bildades under saudisk ledning en förhandlingsdelegation för oppositionen som inrymde Jaysh al-Islam och Ahrar al-Sham samt ytterligare ett dussintal rebellgrupper, men inte Nusrafronten och Islamiska staten.

De kurdiska områdena

Den dominerande gruppen i de kurdiska områdena i norra Syrien är Kurdiska arbetarpartiet (PKK på kurdiska). PKK har sina rötter bland kurderna i Turkiet och existerar inte officiellt i Syrien, utan uppträder där dolt bakom flera olika frontorganisationer. De mest kända är Demokratiska enhetspartiet (PYD) och den väpnade milisrörelsen Folkliga försvarsenheterna (förkortas YPG, eller YPJ för kvinnliga förband).

Sommaren 2012 drog regeringen bort sina styrkor från de kurdiska områdena för att slåss mot arabiska rebeller, och därmed kunde PYD forma ett lokalt styre. Under hösten 2013 och våren 2014 inrättade PYD och dess allierade tre lokalregeringar i de kurdiska enklaverna längs gränsen till Turkiet, vilka skulle administreras av varsin vald församling. Detta väckte protester både från arabiska rebellgrupper och från den syriska regeringen, trots att PYD meddelade att man inte planerar att utropa självständighet. Initiativet kritiserades också av det rivaliserande Kurdiska nationella rådet (KNC), som består av flera små kurdiska partier inom Nationella koalitionen (se ovan) och som stöds av den kurdiska självstyresregeringen i Irak. KNC har sedan sommaren 2012 trängts undan av PYD/YPG och har inte längre något stort inflytande inne i Syrien.

Till skillnad från de flesta arabiska rebellgrupper, som företräder en konservativ och ofta fundamentalistisk sunniislam, är de PKK-inspirerade kurdiska grupperna sekulära och vänsterinriktade. PYD/YPG har försökt undvika strider med regeringen, men istället ofta varit indragna i konflikt med arabiska grupper, speciellt militanta islamister som Islamiska staten.

Inför fredsförhandlingarna i början av 2016 gick PYD/YPG ihop med smärre arabiska och turkmenska grupper i en ny front, Syriens demokratiska styrkor (förkortat SDF), med en politisk gren, Syriens demokratiska råd (SDC).

Rättsväsen och krigslagar

Rättsväsendet i de regeringskontrollerade delarna av Syrien omfattar allmänna domstolar på tre nivåer, administrativa domstolar och olika specialdomstolar. Högsta författningsdomstolen prövar tvister vid val samt om lagar och dekret är förenliga med författningen. Högsta rättsrådet, som leds av presidenten, övervakar rättsväsendet. I familjerättsliga frågor dömer så kallade shariadomstolar enligt sunnitisk tradition i de fall som rör muslimer, inklusive alawiter och shiamuslimer, medan druser, kristna och judar har egna domstolar för motsvarande mål (se Befolkning och språk).

Specialdomstolarna består främst av statens säkerhetsdomstolar och militärdomstolar, som även kan föra processer mot civila. Dessa domstolar har använts mot regeringens politiska motståndare, särskilt den så kallade Högsta statssäkerhetsdomstolen, som avskaffades 2011.

Domstolsväsendet i Syrien är inte rättssäkert utan följer de styrandes önskemål, men det är också drabbat av korruption och andra problem. Rättegångar avgörs oftast bakom stängda dörrar. Dödsstraff tillämpas och avrättningar kan genomföras offentligt.

Den syriska regeringens fängelser beräknades redan före upproret 2011 hysa hundratals personer inspärrade av politiska skäl. Många av dessa fångar släpptes i amnestier under våren och sommaren 2011. Samtidigt har det totala antalet fångar stigit kraftigt under det pågående kriget och räknas nu i tiotusental. Många människor är därutöver försvunna och misstänks ha förts bort av säkerhetsstyrkorna för att fängslas eller dödas.

Amnesty International räknade med att cirka 17 000 människor var politiskt ”försvunna” i Syrien redan före upproret. De flesta av dem fördes bort i samband med våldsdåd och oroligheter i början av 1980-talet och förmodas vara döda sedan länge. Sedan 2011 har ytterligare flera tiotusen människor ”försvunnit” på detta vis. Oppositionsgrupper har presenterat dokumentation som de hävdar bevisar att regeringen har dödat mer än 11 000 fångar under konfliktens första tre-fyra år.

Även rebellgrupper begår svåra övergrepp och krigsförbrytelser, även om det är svårt att generalisera om de hundratals olika rörelser som utgör den samlade syriska motståndsrörelsen. Många större rebellgrupper driver egna fängelser och domstolar, ensamma eller i samarbete med andra rebeller, oppositionsgrupper och islamiska ledare. Dessa domstolar tillämpar vanligen någon tolkning av sharialagen och kan utdöma hårda straff, inklusive dödsstraff. Det är vanligt förekommande att fångar hos rebellerna behandlas illa, torteras eller avrättats utan rättegång.

IS har sitt eget shariadomstolssystem. Gruppen har utmärkt sig för särskilt brutal rättskipning, med offentliga halshuggningar, korsfästelser, avhuggna händer och piskstraff.

De kurdiska självstyrena har upprättat egna domstolar, som inte är religiöst präglade.

 

Till toppen av sidan

Dela |

Politiskt system

Officiellt namn al-Jumhuriyya al-Arabiyya al-Suriyya/Syriska arabiska republiken
Statsskick republik, enhetsstat
Statschef president Bashar al-Assad (2000–)
Regeringschef premiärminister Imad Khamis (2016–)
Viktigaste partier med mandat i senaste val Koalitionen för nationell enhet (Baathpartiet med stödpartier) 200, övriga partier och oberoende kandidater 50 (2016) 1
Viktigaste partier med mandat i näst senaste val Nationella progressiva fronten (Baathpartiet med stödpartier) 184 (varav Baathpartiet tog 162), övriga partier 7, oberoende kandidater 59 (2012)
Valdeltagande drygt 51 % i parlamentsvalet 2012; 73 % i presidentvalet 2014
Kommande val parlamentsval 2016
  1. valet kunde bara genomföras i de regeringskontrolerade delarna av landet
Post Värde