Landguiden - Länder i fickformat från Utrikespolitiska Institutet

  1. Logga in
  2.  
  3.  
  4. Avbryt
  5. Glömt lösenord? Skapa en inloggning

Modern historia

Tiden efter andra världskriget blev instabil och oroligheterna i regionen fick stora återverkningar på den syriska inrikespolitiken. När staten Israel utropades 1948 gick Syrien tillsammans med andra arabländer till angrepp. Besvikelse över arabsidans nederlag i kriget låg till viss del bakom de tre statskupper som ägde rum i Syrien under 1949. Fler kupper följde under 1950-talet, vilket ledde till att Syriens politik i hög grad kom att domineras av militären.

I början av 1950-talet nådde ekonomin ett bottenläge då tullunionen med Libanon upplöstes och en viktig handelsväg därmed stängdes. De ekonomiska problemen ledde till ökat missnöje inom alla samhällsklasser. Olika regeringar avlöste varandra. I mitten av 1950-talet började vänsterpartierna få ökat stöd inom opinionen, framförallt det arabnationalistiska och socialistiska Baathpartiet samt kommunistpartiet. Radikala politiker kom gradvis att inta allt fler poster, och en rad avtal slöts med Sovjetunionen och andra kommunistländer.

År 1958 bildade Egypten och Syrien Förenade arabrepubliken som skulle utgöra ett första steg mot en större arabisk gemenskap. Unionen blev dock bara tre år gammal. Missnöje med Egyptens dominerande roll framkallade en ny statskupp och unionen upplöstes. Den civila regering som tillträdde efter kuppen blev också kortlivad.

En ny militärkupp i mars 1963 förde Baathpartiet till makten. Efter att bland annat ha slagit ned ett nytt kuppförsök började Baathpartiet nationalisera banker och industrier. En omfördelning av jord genomfördes vilket ryckte undan grunden för den gamla styrande eliten av affärsmän och jordägare. Nästan alla ledande baathistiska militärer kom från landsbygden, till skillnad från de rika sunnimuslimska stadsfamiljer som tidigare styrt Syrien. En stor del av de baathistiska militärerna var alawiter (se Befolkning) och de religiösa minoriteternas inflytande ökade starkt under denna period, vilket ledde till protester från sunnimuslimer som kände sig åsidosatta.

1967 utlöste de växande spänningarna mellan arabstaterna och Israel ett israeliskt anfall mot flera arabländer. Syrien förlorade de strategiskt viktiga Golanhöjderna i det som kom att kallas sexdagarskriget.

Hafiz al-Assad till makten

Efter interna partistridigheter under 1960-talet tog en mer pragmatisk falang inom Baathpartiet makten i en kupp hösten 1970. Ledare var försvarsministern Hafiz al-Assad, som året därpå valdes till president. Under de närmast följande åren placerade han vänner och släktingar, varav många av liksom han själv var alawiter, på de flesta viktiga poster inom säkerhetsapparaten.

Assad förde en mindre renlärigt socialistisk politik än sina företrädare och gav den privata sektorn något större utrymme. Utrikespolitiskt bestod det nära samarbetet med Sovjetunionen, samtidigt som Assad reparerade de avbrutna förbindelserna med viktiga västländer. Relationerna till andra arabstater förbättrades också. 1971 ingick Syrien tillsammans med Egypten och Libyen en kortlivad federation.

Trots en viss uppmjukning av inrikespolitiken behöll Baathpartiet och säkerhetstjänsterna en stark kontroll över samhället. För att bredda regeringens bas grundade Assad 1972 Nationella progressiva fronten bestående av Baathpartiet och några små nationalist- och socialistpartier. Därefter regerades Syrien formellt av fronten, men den reella makten låg fortfarande hos Baathpartiet och framförallt presidenten själv. År 1973 fick landet sin första permanenta författning på många år, vilken grundlagsfäste Baathpartiets styre och presidentens nästan oinskränkta makt.

I oktober 1973 gick Syrien tillsammans med Egypten till anfall mot Israel i ett försök att ta tillbaka områden som förlorats i kriget 1967. I det så kallade oktoberkrigets inledande skede nådde syriska och egyptiska styrkor framgångar, men israelerna gick till motoffensiv och tog själva ny mark. I vapenstilleståndsförhandlingar organiserade av USA återfick Syrien en del av Golanhöjderna och kriget beskrevs i syriska medier som en seger.

Tillväxten ökar

För att försöka locka utländska investerare valde Assad att i begränsad grad avreglera ekonomin. Förtroendet för Syriens ekonomi ökade, och tillväxten nådde nya höjder under andra hälften av 1970-talet. Samtidigt fick Syrien ökat ekonomiskt stöd från oljerika arabländer efter oktoberkriget, vilket stärkte budgeten men också ledde till slöseri, ineffektivitet och inflation. Under andra halvan av 1970-talet hade den ekonomiska uppgången stannat av, priserna steg och villkoren började försämras. År 1976 beordrade Assad dessutom en mycket impopulär intervention i inbördeskrigets Libanon (se Utrikespolitik och försvar), vilket genast blev ytterligare en tung ekonomisk börda.

År 1978 valdes Assad till president för andra gången, i en folkomröstning där han återigen var enda kandidaten. Ökande missnöje med de försämrade ekonomiska villkoren och den växande korruptionen och med alawiternas politiska dominans hade satt igång väpnade angrepp från islamistiska grupper. Assads säkerhetstjänster slog ner på både de väpnade rörelserna och fredliga oppositionella med mycket hård hand. En våldsspiral inleddes som fortsatte in på början av 1980-talet.

Oppositionen kanaliserades främst via sunnimuslimska organisationer, men kritik kom även från intellektuella grupper och yrkessammanslutningar, som våren 1980 formade en lös allians med krav på fria val samt ett slut på undantagslagarna. Muslimska brödraskapet (se Politiskt system), som eftersträvade en islamisk stat, stod bakom mycket av våldet mot regimen. Motståndet var störst i städer där den traditionella sunnitiska eliten dominerade, och stöddes av bland annat Irak och Jordanien. I februari 1982 ledde Muslimska brödraskapet en flera veckor lång revolt i Hama som brutalt slogs ned av regeringstrupper. Uppgifterna om antalet dödade varierar starkt, men en ofta citerad siffra är omkring 10 000.

Upproret i Hama följdes av en ny konfrontation med Israel, som sommaren 1982 gick in i Libanon för att driva ut palestinierna därifrån och samtidigt angrep Syriens militära installationer i den libanesiska Bekaadalen. Hafiz al-Assad blev allvarligt sjuk 1983. Presidentens yngre bror Refaat försökte då gripa makten, men Hafiz al-Assad återhämtade sig och sände år 1984 brodern utomlands. Syrien drabbades också av en ekonomisk tillbakagång under 1980-talet, bland annat till följd av sjunkande oljepriser och en tre år lång torka. Det blev svårare tider för de flesta syrier medan regimens anhängare behöll sina förmåner och korruptionen bestod. Inflationen var skyhög. Svårigheterna under 1980-talet ledde till att Assads styre hårdnade och säkerhetstjänsterna fick större inflytande.

Syriens beslut att delta i FN-alliansen i Kuwaitkriget 1990–1991 blev en vändpunkt för landets ekonomi. Oljepriset steg kraftigt under kriget och som tack för hjälpen fick Syrien nya lån och bistånd från västländer samt från Saudiarabien och de övriga staterna runt Persiska viken.

Försiktiga reformer

När kommunismen i Centraleuropa och Sovjetunionen föll samman 1989–1991 väcktes förhoppningar om reformer även i Syrien. I början av 1990-talet inleddes försiktiga ekonomiska reformer, men den politiska makten rubbades inte. Assad såg istället till att försäkra sig om förbättrade relationer med västvärlden genom att acceptera fredsförhandlingar med Israel och samarbeta med USA i Irakkriget 1991. Detta ledde till att Syrien kunde försäkra sig om mer bistånd från de rika staterna runt Pesiska viken. Att landets egen oljeproduktion började komma igång hjälpte också till att ta landet genom krisåren.

Under åren 1991–1995 hade Syrien en tillväxt på i genomsnitt 7 procent per år, bland annat tack vare goda skördar, men i slutet av decenniet hade tillväxten halverats. År 1999 krympte ekonomin på grund av låga oljepriser och svår torka.

Samma år utsågs Hafiz al-Assad till president för en femte sjuårsperiod. På grund av hans närmast absoluta makt sågs det sedan länge som sannolikt att en av hans söner skulle utses till efterträdare. Den äldste sonen Basil avled i en trafikolycka 1994, vilket ledde till att den näst äldste sonen Bashar kallades hem från läkarstudier i London, gavs en militärutbildning och så småningom tilläts ta över delar av Syriens utrikespolitik. Med faderns hjälp fick en yngre generation, som väntades vara lojal mot sonen, flera viktiga poster i krigsmakten, underrättelseorganen och i en ombildad regering. I juni 2000 avled presidenten efter en hjärtattack.

Hafiz al-Assads diktatur hade visserligen skapat större inrikespolitisk stabilitet, men perioden utmärktes av ett hårt förtryck mot alla som ansågs hota regimen. Den ekonomiska reformtakten hade stannat av, trots att ekonomin nu var ineffektiv och omodern och många syrier led av de allt svårare villkoren. Fiendskapen med Israel och instabiliteten i regionen gjorde det svårare för al-Assad att lätta på kontrollen över ekonomi och politik, men det kunde samtidigt användas som en ursäkt för att slippa avskaffa undantagslagarna och införa politiska reformer. Regeringens övergrepp på 1980-talet stärkte dessutom oron bland många religiösa minoriteter för att sunnimuslimska grupper skulle kunna utkräva hämnd om den alawitiska Assadfamiljen störtades. Det var förbjudet att tala om religiösa spänningar i Syrien, men denna fråga kom ändå att starkt prägla landets politik.

Bashar al-Assad tillträder

Efter Hafiz al-Assads död i juni 2000 infördes en ändring i författningen som sänkte minimiåldern för en president från 40 till 34 år, Bashar al-Assads ålder. Baathpartiets ledning utsåg Bashar till presidentkandidat, och en månad efter faderns död valdes han till president med 97 procent av rösterna i en folkomröstning. Han hade redan befordrats till överbefälhavare och partiledare.

Den nye presidenten väckte förhoppningar om politiska och ekonomiska reformer. Atmosfären blev mer öppen; oppositionella i exil vågade återvända, många andra släpptes ur fängelse, och förkämpar för medborgerliga rättigheter blev mer aktiva. Reformvänner fick bilda informella nätverk och föreningar för att diskutera ekonomiska, sociala och politiska problem. Men den så kallade Damaskusvåren avbröts under 2001, när flera kända reformvänner fängslades.

Under 2000-talet förvärrades Syriens relationer med västvärlden och flera mäktiga arabiska länder – särskilt efter det palestinska upproret mot Israel 2001, Irakkriget 2003 och mordet på oppositionsledaren Rafiq al-Hariri i Libanon våren 2005. Mordet på Hariri ställde Syrien under stark press från FN och västmakterna, som misstänkte att Syrien och dess allierade i Libanon låg bakom attentatet. De syriska trupper som funnits i Libanon sedan 1976 tvingades lämna landet under våren 2005. I maj 2007 beslöt säkerhetsrådet att skapa en internationell domstol för Haririmordet (se Libanon: Modern historia).

Assads utrikespolitiska problem uppmuntrade oppositionen. I oktober 2005 skrev flera olika oppositionsledare under den så kallade Damaskusdeklarationen, ett upprop som krävde en politisk dialog och reformer. Regeringen tycktes orolig för utländska reaktioner och lät gruppen vara, även om den övervakades noga. Den forne utrikesministern och vicepresidenten Abd al-Halim Khaddam, en nära vän till Rafiq al-Hariri, gick under året i landsflykt i Frankrike, där han anklagade president Assad för delaktighet i Haririmordet. I samband med att FN-utredningen pågick hittades även den syriske inrikesministern Ghazi Kenaan död, enligt officiella uppgifter genom självmord. Han hade varit militär säkerhetschef i Libanon i många år.

Stärkt ställning

Under de följande åren förbättrades återigen Syriens ställning i Mellanöstern, i och med att USA sökte Syriens stöd för att dämpa våldet i Irak och Assad återigen stärkte sin roll i Libanon, särskilt efter ett kort israeliskt-libanesiskt krig sommaren 2006. Under slutet av 00-talet återknöt Assad kontakterna med flera av de stater som brutit med honom på grund av Irakkriget eller Haririmordet, som USA och Saudiarabien. Libanesiska politiker som protesterat mot Syriens inflytande tvingades därefter resa till Damaskus och offentligt be om ursäkt.

I samband med att hotet mot regeringen ebbade ut började Assad slå ner hårdare på den lilla oppositionsrörelse som under ett par år delvis hade tolererats. Damaskusdeklarationen splittrades under 2007–2008 efter att flera ledare fängslats och andra hoppat av. Säkerhetstjänsterna ökade också trycket på konservativa islamiska grupperingar, och arresterade såväl extremister med band till al-Qaida som fredliga predikanter.

I parlamentsvalet i april 2007 fick det regerande Baathpartiet och dess allierade återigen en majoritet av rösterna. Kort därefter utsågs Bashar al-Assad till president för ytterligare en mandatperiod.

De följande åren präglades av en allt snabbare ekonomisk reformtakt, med privatiseringar och nedskärningar, inte minst för att Syrien börjat få allvarliga ekonomiska problem. Jordbruket led av svår torka och oljekällorna hade börjat sina.

Reformviljan slog inte igenom på det politiska planet. Regimen fortsatte att förfölja och fängsla sina kritiker. Assad kunde därmed stärka sin ställning, medan oppositionen förblev svag och djupt splittrad.

Den arabiska våren

Med inspiration från upproren mot auktoritära styren i Mellanöstern och Nordafrika under den så kallade arabiska våren år 2011 började även många syrier demonstrera för reformer. I den sydliga staden Deraa hölls i mars fredliga protestmarscher som slogs ned med våld av regeringen. Detta utlöste solidaritetsdemonstrationer på andra orter i landet. Från april skärptes läget och hundratals civila dödades när regimen satte in stridsvagnar och armésoldater mot demonstranterna. Syriens religiösa minoriteter slöt i huvudsak upp bakom regeringen samtidigt som Assad förlorade stöd inom den stora sunnimuslimska majoriteten, vilket ledde till en växande religiös polarisering i landet.

Trots fortsatt våld och arresteringar från regimens sida fortsatte många syrier att demonstrera, särskilt i fattiga sunnitiska stadskvarter och på landsbygden. Väpnat motstånd mot Assad började ta fart under sommaren, särskilt efter att en grupp sunnitiska desertörer från armén bildat en militant grupp kallad Fria syriska armén i juli 2011. Våldet eskalerade under resten av året.

Som en reaktion på våldshandlingarna införde USA och EU under 2011 vapenembargo och personligt riktade sanktioner mot Assad och hans närmaste män, medan USA-allierade stater som Qatar och Turkiet började ge stöd till väpnade rebeller inne i Syrien. Under sommaren 2012 nådde striderna storstäderna Damaskus och Aleppo. Samtidigt lämnade regeringsstyrkorna de kurdiskdominerade områdena i norr och inriktade sig istället på att strida mot rebellgrupper i andra delar av landet. Islamistiska grupper började spela en allt mer betydande roll bland de sunnitiska rebellerna, som förblev mycket splittrade.

Striderna förvärrades under hösten i takt med att upproret växte och regeringen satte in tyngre vapen, inklusive artilleri, helikoptrar och bombflyg.

Grannländerna dras in

Under våren 2013 började konflikten på allvar spilla över till grannländerna. Beskjutning ägde rum över gränsen till Turkiet och Israel och Libanon plågades av hårda spänningar mellan sunnimuslimer som stödde rebellerna och shiamuslimer som ställde sig bakom Assad. Den libanesiska shiamuslimska Hizbollah-milisen gick under våren 2013 i stor skala över gränsen för att stödja Assads styrkor, vilket förändrade styrkeförhållandena längs libanesiska gränsen till regeringens fördel.

I augusti 2013 skärptes läget då regimen anklagades för att ha använt kemiska vapen i stor skala mot rebellkontrollerade områden utanför Damaskus. USA hotade med flygangrepp, men övertygades av Ryssland om att istället låta det internationella övervakningsorganet för kemiska vapen, OPCW (Organisation for the prohibition of chemical weapons), ta hand om och förstöra alla Syriens kemvapen. Assad accepterade förslaget, som genomfördes under 2013 och 2014.

Läs mer i Aktuell politik och Kalendarium 2011–.

Till toppen av sidan

Dela |