Landguiden - Länder i fickformat från Utrikespolitiska Institutet

  1. Logga in
  2.  
  3.  
  4. Avbryt
  5. Glömt lösenord? Skapa en inloggning

Äldre historia

Den moderna staten Syrien bildades under 1900-talet, men människor har bott i området mycket länge. Spår av förhistoriskt mänskligt liv för 150 000 år sedan har påträffats i syriska grottor. Historiskt sett användes namnet ”Syrien” om olika regioner på östra Medelhavskusten, i det område som omfattar nuvarande Syrien, Libanon, Jordanien och Palestina/Israel.

Syrien omtalas för första gången i egyptiska källor från 3000-talet f Kr i samband med egyptiska expeditioner i jakt på timmer. Mellan ungefär 2400 och 2250 f Kr dominerades norra Syrien av kungariket Ebla, i vars skrifter Damaskus redan omnämns. Staden är därmed världens äldsta kontinuerligt bebodda huvudstad. På 2200-talet f Kr förstördes Ebla av riket Akkad i södra Mesopotamien. Den akkadiska civilisationen kuvades i sin tur mellan 2000 och 1800 f Kr av ett semitiskt nomadfolk, amoriterna.

På 1600-talet f Kr erövrades dagens Syrien av Egypten vars styre över området utmanades av hettiter och assyrier i olika omgångar. Mellan 1450 och 1200 f Kr blomstrade den gamla kuststaden Ugarit med stora palats och tempel. Från 1200-talet f Kr utvidgade fenicierna, som levde längs den syriska kusten, sitt välde. De var duktiga sjöfarare och upprättade en rad handelsstäder längs Medelhavets kust. Fenicierna utvecklade också ett alfabet ur vilket först det grekiska och senare det latinska alfabetet bildades.

På 700-talet f Kr fick assyrierna kontroll över dagens Syrien, och de följdes i sin tur av babylonier och perser. På 300-talet f Kr föll det persiska riket för Alexander den stores styrkor och hela regionen kom under starkt grekisk/hellenistiskt inflytande. Efter Alexanders död styrdes området av en av hans generaler, Seleukos, och dennes efterföljare, seleukiderna. Under denna tid flyttade många greker in och det syriska handelsväldet utvecklades med kontakter i både Indien och Europa. År 64 f Kr blev Syrien en romersk provins, och från 300-talet e Kr styrdes området från Bysans (Öst-Rom). På 630-talet erövrades regionen av arabiska styrkor och inlemmades i det växande islamiska väldet. Från 661 var Damaskus huvudstad och handelscentrum i det islamiska imperiet under umayyad-dynastin. År 747 gjorde abbasid-dynastin uppror mot umayyaderna och flyttade imperiets centrum till Bagdad.

I slutet av 800-talet annekterades området återigen av Egypten som under de följande århundradena fick kämpa för att försvara territoriet mot invasioner av turkiska seldjuker, kristna korsfarare och slutligen mongoler. Under de egyptiska mamlukernas styre från 1250 försvagades landet av krig, hungersnöd och pest. En viss förbättring kunde noteras sedan de osmanska turkarna lagt under sig området i början av 1500-talet, men i stort innebar den osmanska eran en stagnation. I stora delar av landet lät turkarna lokala ledare sköta det dagliga styret i utbyte mot att de betalade skatt till Konstantinopel. Under 1800-talet öppnades området för västerländska missionärer som grundade flera skolor och universitet. Samtidigt reformerade turkarna det politiska systemet. I slutet av seklet fick den arabiska litteraturen en renässans, vilket banade väg för en växande arabisk nationalism under 1900-talet.

Under första världskriget blev dagens Syrien centrum för den arabiska nationaliströrelsen. År 1920 utropade sig emiren Faisal, son till sharifen av Mecka, till kung över Stor-Syrien. Segrarmakterna delade emellertid upp området mellan sig i enlighet med det hemliga brittisk-fransk-ryska Sykes-Picotavtalet från 1916 om styckningen av Osmanska riket. Irak, Jordanien och dagens Israel och Palestina tillföll britterna som mandat under Nationernas förbund medan resten tillföll Frankrike. Därmed lades grunden för dagens Syrien, som jämsides Libanon utropades till ett franskt mandat.

När fransmännen tog över var både ekonomin och administrationen körda i botten. De styrde landet med hårda medel och alla nationalistiska strävanden slogs ned. Lokala uppror och strejker utmynnade i en revolt 1925, med början bland drusernas i södra Syrien. För att försvaga motståndet och dra fördel av den religiösa mångfalden överförde fransmännen vid denna tid delar av Syrien till sitt mandat i Libanon och styckade upp resten av Syrien i flera olika franskkontrollerade småstater: en drusisk stat i söder, en alawitisk stat i väster, en sunnitisk stat runt Damaskus och en runt Aleppo. Den syriska nationaliströrelsen motsatte sig detta och lyckades tvinga fransmännen att återförena landet med Damaskus som huvudstad.

Missnöjet med fransmännen kulminerade 1939, när Turkiet tilläts annektera Hatayprovinsen i nordväst. Under andra världskriget, 1941, utbröt nya uppror och samma år invaderades Syrien av allierade styrkor. Den franska exilregeringen under general Charles de Gaulle lovade syrierna självständighet, och den erkändes formellt 1941. Frankrike drog dock benen efter sig och det dröjde till hösten 1943 innan nationalistledaren Shukri al-Quwatli kunde väljas till landets förste president. Självständigheten förverkligades inte helt och fullt förrän i april 1946, då de sista franska soldaterna lämnade Syrien, under press från både USA och Sovjetunionen.

 

Till toppen av sidan

Dela |