Med Afrikas största befolkning och omfattande oljerikedomar har Nigeria potential att vara en stormakt att räkna med. Men under militärdiktaturen fram till 1999 var landet tämligen isolerat av västvärlden. Fokus i utrikespolitiken har främst legat på regionen, där Nigeria förespråkar oberoende, enighet, konfliktlösning och regionalt samarbete.

De inre motsättningarna har till en del hindrat Nigeria från att förverkliga sin potential. Under Sani Abachas militärdiktatur 1993–1998 tog omvärlden avstånd, främst på grund av brott mot mänskliga rättigheter. EU och USA införde sanktioner och Samväldet (Storbritannien och dess forna kolonier) stängde av Nigeria från samarbetet (se Modern historia). Återgången till civilt styre 1999 stärkte Nigeria internationellt; bland annat återtog landet sin roll i Samväldet. Nigerias styresmän vill ge landet en plats på världskartan, i hopp om att det kan stärka nigerianernas nationella sammanhållning. Nigeria tänker sig bland annat en permanent plats i FN:s säkerhetsråd om rådet utvidgas. Västvärlden, inte minst USA, vill gärna stärka relationerna med tanke på Nigerias stora oljetillgångar. Även Kina och andra länder visar allt större intresse för landets naturresurser.

I Västafrika är Nigeria redan en stormakt. Landet tog initiativet till att den västafrikanska ekonomiska samarbetsorganisationen ECOWAS bildades 1975. Nigeria dominerade ECOWAS fredsövervakningsstyrka ECOMOG, som bildades för att sättas in i inbördeskrigets Liberia 1990 och som också sattes in i Sierra Leone och Guinea-Bissau. Fredsoperationerna i Liberia och Sierra Leone, som även sköttes i FN:s regi, kostade Nigeria flera miljarder dollar och minst 1 000 nigerianska soldaters liv.

Fredsövervakningen i regionen har senare skett i Afrikanska unionens (AU) och FN:s regi. Med Västafrikas största armé har Nigeria bland annat en nyckelroll i AU:s insats i Darfur i Sudan. Sammanlagt hade Nigeria 2010 runt 6 000 soldater som deltog i dryga tiotalet fredsbevarande insatser runt om i världen. Den förre presidenten Olusegun Obasanjo utsågs 2008 till FN:s särskilda sändebud i Kongo-Kinshasa.

Relationen med grannländerna är övervägande god, men en gammal gränskonflikt med Kamerun ledde under 1990-talet till militära sammanstötningar. Konflikten rörde framför allt den lilla mangrovetäckta Bakassihalvön i Guineabukten där det troligen finns olja. Internationella domstolen i Haag avgjorde 2002 frågan om Bakassihalvön, i huvudsak till Kameruns fördel. Nigeria förhalade men drog 2006 tillbaka sina trupper från halvön och överlämnade den formellt till Kamerun i augusti 2008. Många av halvöns uppemot 300 000 invånare betraktar sig som nigerianer, och minst en tredjedel rapporteras ha flyttat till Nigeria de senaste åren.

Gränsdragningen i den oljerika Guineabukten har tidigare också orsakat konflikter med Ekvatorialguinea och São Tomé & Príncipe, men de löstes 2002.

I mars 2010 kallade Nigeria hem sin Libyen-ambassadör i protest mot att Libyens dåvarande ledare Muammar Kadafi sagt att Nigeria borde delas i en muslimsk och en kristen stat.

Nigerias väpnade styrkor uppgår till runt 80 000 man. Ungefär lika många ingår i en halvmilitär säkerhetsstyrka. Militärtjänsten är frivillig.