Nigeria är en federal republik med presidentstyre. Flerpartisystem garanteras i författningen liksom mänskliga och medborgerliga rättigheter. Demokratin har också stärkts avsevärt sedan militärdiktaturen föll och landet fick en folkvald ledning 1999. De demokratiska bristerna är dock fortsatt stora och styret betraktas som auktoritärt. Rättsväsendet är relativt oberoende även om korruption och politiska påtryckningar förekommer.

Presidenten är stats- och regeringschef samt överbefälhavare och har omfattande maktbefogenheter. Presidenten väljs i allmänna val på fyra år och kan väljas om en gång. För seger krävs minst en fjärdedel av rösterna i minst två tredjedelar av delstaterna. Alla ministrar som presidenten utser måste godkännas av senaten (se nedan), och det måste finnas minst en minister från varje delstat. Det innebär att regeringen blir otympligt stor och dyr i drift; Nigeria består av 36 delstater samt det federala distriktet Abuja.

Nationalförsamlingen, som stiftar lagar, består av två kamrar. Senaten har 109 ledamöter: tre från varje delstat och en från förbundshuvudstaden Abuja. Representanthuset har 360 ledamöter som alla representerar lika stora valkretsar. Mandatperioden är fyra år i båda kamrarna.

Såväl senaten som representanthuset har rätt att ta initiativ till lagstiftning. Ett lagförslag måste antas av bägge kamrar innan det föreläggs presidenten för godkännande. Om presidenten inte godkänner förslaget blir det ändå lag om båda kamrarna på nytt antar det med två tredjedels majoritet. Presidenten och nationalförsamlingen drar ibland åt olika håll, trots att samma parti kontrollerar båda institutioner. Det gäller inte minst budgeten och finansreformer, där nationalförsamlingen ofta har bromsat presidentens reformförsök.

Vid självständigheten 1960 bestod Nigeria av tre regioner, en nordlig, en östlig och en västlig (jämför Geografi). De blev sedan fyra, som i samband med Biafrakriget 1967–1970 delades i tolv delstater. Antalet delstater ökade därefter gradvis fram till 1996. Tidigare militärdiktatorer använde delningen som ett sätt att hindra utbrytningsförsök och stärka centralregeringens kontroll. Inte minst gällde det att säkra kontrollen över oljepengarna.

Varje delstat har en folkvald guvernör och en delstatsförsamling. På lokal nivå finns 774 kommuner med folkvalda fullmäktige.

Dagens författning antogs 1999 och gäller Nigerias ”fjärde republik”. Författningen är en modifierad version av den som antogs 1979 med USA:s konstitution som förebild. Första gången som en folkvald ledare lämnade över till en annan var 2007. Våld och anklagelser om fusk förekom men det sågs ändå som ett framsteg att maktskiftet genomfördes. Nya blodsutgjutelser efter valet 2011 vittnade om att demokratin fortfarande är skakig i Nigeria (se Aktuell politik). Många är missnöjda med författningen, som de anser ger den federala regeringen för stor makt. Alla säkerhetsstyrkor, inklusive polisen, lyder till exempel under centralregeringen som också utser domare.

Nigeria är ett splittrat land – etniskt, religiöst och ekonomiskt. De tre stora folkgrupperna hausa-fulani, yoruba och igbo dominerar i varsin landsända (se Befolkning och språk). Militärregimerna som styrde Nigeria 1966–1979 och 1983–1999 dominerades i hög grad av muslimer från norra delen av landet. Politiker i norr har varit mest angelägna om att bevara Nigeria som en enad stat, eftersom olja och andra naturtillgångar finns i söder. Om Nigeria skulle delas, eller om folkgrupper i söder tar över den politiska makten, riskerar eliten i norr att inte få del i oljeinkomsterna. Inför demokratins återinförande 1999 enades politiker i partiet PDP (se nedan) om att presidentmakten (liksom en rad andra höga poster) skulle rotera mellan norra och södra Nigeria. Systemet som alltså inte har stöd i landets författning sattes emellertid ur spel när president Umaru Yar’Adua (en nordnigerian) dog 2010, utan att ha fullgjort sin mandattid. Makten övergick då till hans vicepresident Goodluck Jonathan (en sydnigerian), som också vann presidentvalet ett år senare.

Politiska partier

Partiväsendet är svagt efter de många åren av militärdiktatur, då partier förbjöds och regimkritiker förföljdes. De flesta av partierna profilerar sig främst kring etnisk eller regional samhörighet. Partierna utgör i första hand plattformar för personer som strävar efter politiskt inflytande.

Av partier som bildades inför valet 1999, när demokratin återinfördes, fick bara de som vunnit en viss andel röster i föregående kommunalval delta. Resultatet blev att bara tre partier fick ställa upp. De tre fortsatte att dominera fram till valet 2011, då ett av dem splittrades i två och resultatet blev fyra större partier i nationalförsamlingen.

Folkets demokratiparti (People’s Democractic Party, PDP) är regeringsparti sedan 1999. Det betraktas som ett relativt reformvänligt mittenparti. I valen 1999 var PDP det etniskt och regionalt bredaste partiet, men det var starkast i norr och finansierades till stor del av pensionerade generaler. I de två följande valen stärkte PDP sin ställning också i södern, med hjälp av en stark partiapparat samt svaghet och splittring hos motståndarna. Även internt är motsättningarna ofta stora.

Näst störst var tidigare Hela Nigerias folkparti (All Nigeria People’s Party, ANPP) som är konservativt och har sin bas i norr. Partiets presidentkandidat både 2003 och 2007 var den förre militärdiktatorn Muhammadu Buhari. I valet 2011 ställde han istället upp för det nybildade Kongressen för progressiv förändring (Congress for Progressive Change, CPC). I valet till nationalförsamlingen förlorade ANPP drygt hälften av sina platser till CPC.

Efter 2011 års val var det näst största partiet Nigerias aktionskongress (Action Congress of Nigeria, ACN). Partiet bildades 2006 genom en sammanslagning av flera småpartier, däribland den vänsterinriktade och yoruba-dominerade Alliansen för demokrati (Alliance for Democracy, AD), samt avhoppare från PDP. I presidentvalet 2007 var vicepresident Atiku Abubakar ACN:s kandidat, men han återvände senare till sitt gamla parti PDP.

Rättsväsendet

Rättsväsendet har brittisk förebild. Högsta domstolen behandlar bland annat tvister mellan den federala regeringen och delstater liksom mellan delstaterna. Under Högsta domstolen finns en appellationsdomstol. Några av dess domare ska vara kunniga i islamisk rätt och sedvanerätt, som tillämpas i vissa civilmål. Därutöver finns en federal domstol och domstolar i delstaterna.

I norra Nigeria började delstatsdomstolarna i början av 2000-talet allmänt tillämpa sharialagar för muslimska medborgare. Den federala regeringen har ifrågasatt om detta stämmer med författningen men har inte ingripit i rättsskipningen (se vidare Religion). Införandet av sharialagar har bidragit till våldsamma sammandrabbningar mellan muslimer och kristna på flera håll i Nigeria.

Respekten för de mänskliga rättigheterna har förbättrats efter återgången till demokrati. Regeringskritiker och medier tillåts agera tämligen fritt. Bilden av ett självständigt rättsväsende stärktes efter valet 2007, när flera domslut efter klagomål om fusk innebar att regeringspartiets seger ogiltigförklarades.

Samtidigt är rättssäkerheten svag. Polis och säkerhetstjänst gör sig skyldig till tortyr, våldtäkter och summariska avrättningar, även av häktade personer. Nästan tre fjärdedelar av de fängslade har inte fått någon dom.

På många håll agerar milisgrupper eller medborgargarden som misshandlar och även mördar folk som de utpekar som fiender. Orsaken kan vara ilska över vanlig brottslighet. Men i bakgrunden finns ofta etniska eller religiösa motsättningar som fått ökat spelrum i och med demokratins återupprättande. Markkonflikter förekommer, och i Nigerdeltat strider olika grupper för ökat självstyre och ökad andel av oljeinkomsterna. Upplopp och sammandrabbningar förekommer ofta. Ibland är polis och militär inblandade, men vanligen är det mellan civila grupper som urladdningarna äger rum. Sammanlagt har tiotusentals människor dödats i våldsamheter sedan civilt styre återinfördes.

Dödsstraff förekommer. På federal nivå har ingen avrättats på senare år, men dödsstraff har utdömts och verkställts på delstatsnivå i några fall. I delstater där sharia förekommer har flera personer dömts till döden genom stening, men domarna har inte verkställts.

En kommission som utredde de brott mot mänskliga rättigheter som begicks 1966-1999 publicerade sin rapport 2005 och pekade ut tre militära ledare som personligen ansvariga för summariska avrättningar under deras tid vid makten. Men alla tre – Ibrahim Babangida, Muhammadu Buhari och Abdulsalami Abubakar – kunde ändå fortsätta att vara politiskt aktiva på hög nivå.

Kommissioner har också tillsatts för att bekämpa den korruption som genomsyrar samhället. I stort sett varenda guvernör i landet har blivit föremål för en korruptionsutredning. Få personer fälls dock för korruptionsbrott, och anklagelser om korruption används ofta som politiskt vapen.