Nigeria blev självständigt från Storbritannien 1960. Etniska och religiösa spänningar bidrog till demokratins kollaps 1966. I ett inbördeskrig som rasade 1967–1970 dog över en miljon människor, de flesta av svält. Årtiondena därefter präglades av kupper och militärregimer. Samtidigt sköt oljeutvinningen fart och kom att dominera ekonomin. Demokratin återinfördes 1999 och 2007 skedde det första fredliga maktskiftet mellan två folkvalda presidenter. Demokratin är dock skör; de regionala motsättningarna är fortsatt stora och oroligheter vanligt förekommande.

Vid självständigheten den 1 oktober 1960 var Nigeria en federation mellan tre regioner med betydande självstyre: nord-, öst- och västregionen. Premiärminister var Tafawa Balewa från det nordnigerianska partiet NPC, som regerade tillsammans med igbopartiet NCNC (se Äldre historia). När Nigeria blev republik 1963 utsågs NCNC:s ledare Nnamdi Azikiwe till president.

Trots samregerandet förvärrades motsättningarna mellan folkgrupper och regioner under 1960-talets första hälft. Mindre etniska grupper fruktade att bli dominerade av de tre stora – hausa-fulani, yoruba och igbo (se Befolkning och språk). Bland dem var spänningen särskilt stark mellan de muslimska hausa-fulani och de kristna igbo. Många nigerianer, särskilt i norr, ogillade att igboerna hade framträdande tjänster inom förvaltning och näringsliv.

I januari 1966 iscensatte en grupp arméofficerare, av vilka de flesta var igboer, en kupp. Premiärminister Balewa dödades. I juli samma år genomförde officerare från norra Nigeria en motkupp. Under hösten förföljdes igbominoriteten i norr; tiotusentals dödades och nära en miljon flydde till igbofolkets ursprungsområde i östregionen. Motsättningarna och igbofolkets känsla av utsatthet bidrog till att östregionens militärguvernör i maj 1967 utropade den självständiga staten Biafra.

Självständighetsförklaringen ledde till inbördeskrig. Utbrytarstaten Biafras styrkor hade till en början framgångar. Men den federala sidans större resurser tog snart ut sin rätt. När de federala trupperna skar av förbindelserna med havet drabbades Biafra av en gigantisk svältkatastrof. Biafra kapitulerade i januari 1970. Då hade cirka 100 000 soldater och minst en miljon civila, varav de flesta barn, mist livet.

Efter inbördeskriget centraliserades Nigerias styre. Återuppbyggnaden gick snabbt, tack vare oljeinkomsterna. Centralregeringen kunde fördela välbetalda arbeten bland den styrande elitens skyddslingar. Militärledaren Yakubu Gowon, som suttit vid makten sedan 1966, störtades 1975. Året därpå mördades den nye militärledaren som efterträddes av arméstabschefen Olusegun Obasanjo. Nu inleddes den sedan länge utlovade återgången till demokrati. Undantagstillstånd hävdes, partier tilläts på nytt och Obasanjo lät utarbeta en ny författning med presidentstyre. Författningen trädde i kraft 1979.

Obasanjo blev den förste militäre ledaren som frivilligt lämnade ifrån sig makten när val hölls 1979. Shehu Shagari valdes till Nigerias första president med verkställande makt. Shagari inledde ett utvecklingsprogram som skulle finansieras med oljeinkomster, men fallande oljepriser ledde till kris och oroligheter. Trots det omvaldes Shagari 1983.

Vid årsskiftet 1983/1984 störtades Shagari av militären som på nytt tog makten. Regimen förbjöd politiska partier och fängslade politiska motståndare. I augusti 1985 tog general Ibrahim Babangida makten i en oblodig kupp. Han inledde marknadsliberala reformer och utlovade på nytt återgång till civilt styre. De religiösa och etniska motsättningarna avtog dock inte. Till oron bidrog en långvarig nedgång i ekonomin under 1980-talet.

Nigerias huvudstad flyttades 1991 från Lagos i Yorubaland till Abuja på mer neutral mark i landets mitt. Beslutet om flytten hade fattats på 1970-talet.

Återgången till civilt styre sköts upp flera gånger, men i juni 1993 hölls presidentval. De två partier som fick ställa upp hade dock bildats av regimen. Innan rösträkningen var färdig ingrep Babangida och förklarade valet ogiltigt på grund av oegentligheter.

Enligt det halvfärdiga valresultatet skulle den muslimske yoruba-politikern Moshood Abiola ha vunnit. De flesta observatörer ansåg att valet hade genomförts korrekt.

Det inställda presidentvalet fick skarp kritik från utlandet, och militärregimens ställning blev allt mer ohållbar. Babangida avgick och en övergångsregering fick i uppdrag att förbereda ett nytt presidentval. Abiolas anhängare krävde dock att han skulle få tillträda. Fackliga stridsåtgärder för Abiola och mot höjningar av bensinpriset bidrog till politiskt kaos.

I november 1993 avsatte general Sani Abacha övergångsregeringen och införde fullt militärstyre med sig själv som högste ledare.

När Abiola i juni 1994 förklarade sig vara landets president greps han. Det ledde till demonstrationer, strejker och protester, även i utlandet. Flera regimkritiker greps, bland dem den internationellt kände författaren Ken Saro-Wiwa. Han ledde en kampanj bland ogonifolket, som krävde ökat självstyre för sitt område i det oljerika Nigerdeltat, större andel av oljeinkomsterna och ett stopp på miljöförstöringen i deltat (se Naturtillgångar och energi).

Efter ett påstått kuppförsök 1995 greps ett stort antal personer, bland dem den tidigare ledaren Obasanjo. Oppositionen i exil hade Abacha svårare att komma åt. Den landsflyktige Nobelpristagaren i litteratur Wole Soyinka bildade 1995 ett nationellt befrielseråd som försökte få omvärlden att införa sanktioner mot Nigeria. När Ken Saro-Wiwa och åtta andra ogonier efter en parodisk rättegång avrättades i november 1995 blev fördömandena massiva i omvärlden. Nigeria stängdes av från Samväldet (Storbritannien och forna brittiska kolonier) och vissa sanktioner infördes.

I juni 1998 avled general Abacha plötsligt i en hjärtattack. Ett politiskt töväder följde. Hundratals politiska fångar släpptes efter hand, däribland Obasanjo. Juntan samtalade också med Abiola om att frige honom, men innan så hann ske avled även Abiola i en hjärtattack. Nyheten chockade nationen. Många dödades i kravaller då Abiolas yoruba-stamfränder angrep hausagrupper.

Parlamentsval genomfördes i februari 1999. Bara tre partier uppfyllde kraven på tillräcklig etnisk och regional bredd för att få delta. De var det högerinriktade Hela folkets parti (APP, efter 2002 omdöpt till Hela Nigerias folkparti, ANPP), det mitteninriktade Folkets demokratiparti (PDP) och vänsterpartiet Alliansen för demokrati (AD). PDP vann överlägset med drygt hälften av rösterna.

I presidentvalet en vecka senare vann PDP:s kandidat Olusegun Obasanjo. Maktskiftet satte punkt för 15 års militärstyre, dominerat av officerare från norra Nigeria. Obasanjo var en kristen yoruba från södern, om än med ett militärt förflutet.

Den nya politiska friheten öppnade också för ökad brottslighet och skärpta etniska motsättningar. Gäng drabbade samman i storstäderna, och på andra håll stred olika grupper om bland annat markrättigheter. Sabotage mot oljeinstallationer och kidnappningar av oljearbetare i Nigerdeltat blev allt vanligare. Ett hot mot Nigerias bräckliga enhet uppstod när delstaterna i norra Nigeria beslutade att införa islamiska sharialagar (se Religion). Flera tusen människor dödades i bråk mellan muslimer och kristna.

Sharialagarna var ett hett omdebatterat ämne i valrörelsen inför valet 2003, då Obasanjo och PDP valdes om med betryggande majoritet. Oroligheter präglade valet och fusk förekom utan tvivel, men det ansågs inte ha påverkat utgången i presidentvalet.

Våld fortsatte att skaka flera delstater. Särskilt oroligt var det i Plateau där många dödsoffer krävdes i konflikten mellan kristna och muslimer. I Nigerdeltat trappades efter hand attackerna mot oljeanläggningar och utländska oljearbetare upp. Från 2006 tog en tidigare okänd grupp på sig många våldsdåd. Gruppen av ijaw-rebeller kallade sig Rörelsen för frigörelse av Nigerdeltat (MEND). Attentaten började få allvarliga ekonomiska konsekvenser (se Naturtillgångar och energi).

Inför nästa val gjordes försök att ändra i författningen så att Obasanjo skulle kunna ställa upp för en tredje mandatperiod. Många såg det som en seger för demokratin när senaten i maj 2006 stoppade förslaget. PDP:s presidentkandidat blev istället en muslimsk guvernör från norr, Umaru Yar’Adua. Obasanjos vicepresident Atiku Abubakar som misslyckats med att bli PDP:s kandidat ställde upp för det nybildade Aktionskongressen, som bestod av AD, några andra småpartier och missnöjda PDP-medlemmar. ANPP utsåg den förre militärdiktatorn Muhammadu Buhari till sin kandidat. Trots fortsatta våldsutbrott dominerades valrörelsen av frågor om korruption och maktmissbruk.

I valet som hölls i april 2007 vann Yar’Adua med 70 procent av rösterna, mot knappt 19 procent för Buhari och drygt 7 procent för Abubakar. I valet till nationalförsamlingen en vecka senare säkrade PDP egen majoritet i båda kamrar. Valen utmärktes av våldsamma sammanstötningar och omfattande valfusk. Valkommissionen kritiserades för partiskhet och inkompetens, och ett antal delval fick göras om. Myndigheterna tog emot anmälningar om fusk i presidentvalet liksom i guvernörsvalen i 34 av de 36 delstaterna.

Trots klagomålen kunde maktskiftet genomföras under ordnade former i maj 2007. Som vicepresident hade Yar´Adua vid sin sida Goodluck Jonathan, en kristen ijaw och tidigare guvernör från delstaten Bayelsa i Nigerdeltat.

Yar’Adua gjorde klart att han ville söka en politisk lösning på oroligheterna i Nigerdeltat. Gerillagruppen MEND utlyste därefter en vapenvila, och myndigheterna frigav en fängslad ijaw-ledare. Men vapenvilan bröts redan i augusti.

Under de kommande två åren fortsatte MEND med sina attacker. Vid flera tillfällen utlystes vapenvila; vid ett tillfälle höll den i fyra månader. Vid andra tillfällen hotade MEND med krig.

Oljeinstallationer anfölls, rörledningar sprängdes och utländska oljearbetare kidnappades. I allmänhet släpptes de kidnappade efter en kort tid mot stora lösensummor, men en del dödsfall krävdes i attackerna. De väpnade aktionerna medförde allvarliga störningar för oljeindustrin och stora inkomstbortfall för staten.

I juni 2009 utlovade regeringen amnesti och kontanter i utbyte mot avväpning. MEND som ansågs vara hårt pressat av militära motoffensiver accepterade till stor del uppgörelsen. Amnestin hade i oktober lett till att flera tusen rebeller, inklusive de viktigaste ledarna, lämnat ifrån sig sina vapen.

Oroligheterna i Nigerdeltat uppfattades som det största hotet mot staten på grund av de ekonomiska förlusterna, men samtidigt ökade våldsamheterna längre norrut. Trakten kring staden Jos i delstaten Plateau i mellersta Nigeria var särskilt en oroshärd. I november 2008 skakades Jos av den blodigaste urladdningen mellan kristna och muslimer sedan 2001. Runt 400 människor dog och tusentals flydde sina hem undan sammandrabbningar mellan gäng som stack kyrkor och moskéer i brand. Orsaken var ett lokalval som rapporterades ha vunnits av PDP, som uppfattades som ett ”kristet” parti. Det utlöste anklagelser om valfusk från anhängare till ANPP. Människorättsorganisationen Human Rights Watch anklagade i en rapport senare polisen för summariska avrättningar av närmare 100 ungdomar i samband med att oroligheterna kvästes.

I norr hade muslimska ledare också varnat för en extrem sekt, känd som ”talibanerna” eller Boko Haram. Sekten ville förbjuda västerländsk utbildning och införa sharia i hela Nigeria (jämför Religion). I juli 2009 utförde Boko Haram väpnade angrepp mot polisstationer och offentliga byggnader i fyra delstater. I Borno rasade strider i flera dagar mellan säkerhetsstyrkor och sektmedlemmar. Ledaren Mohammed Yusuf dog under oklara omständigheter sedan han gripits i sin hemstad Maiduguri, och upp till 1 000 människor dödades i våldsamheterna.

President Yar’Aduas hälsa orsakade oro för politisk instabilitet. Redan i september 2008, när han befann sig i Saudiarabien för att få vård, förekom rykten om att han avlidit. Därpå spekulerades det över om han skulle avgå. När han från november 2009 åter vistades i Saudiarabien för vård hamnade Nigeria i en allvarlig politisk kris. Ett maktvakuum uppstod eftersom presidenten inte överlämnat sina befogenheter till vicepresident Jonathan. Oenigheten var stor även inom regeringspartiet PDP om hur man skulle hantera situationen.

Yar’Aduas frånvaro bidrog vidare till att den pågående fredsprocessen med MEND tappade styrfart. I januari 2010 meddelade gerillans ledning att vapenvilan skulle brytas, i protest mot att regeringen inte hade uppfyllt sin del av överenskommelsen. Under årets första månader dödades också närmare 1 000 människor i nya attacker och hämndattacker mellan kristna och muslimer i trakten kring Jos.

I februari 2010 beslutade nationalförsamlingen att utse Jonathan till tillförordnad president. Han bytte snart ut stora delar av regeringen. Den 5 maj kom besked om att Yar’Adua, som hade återvänt till Nigeria, hade avlidit. Dagen därpå svor Jonathan eden som landets president.