Nigeria är inget stort industriland. Vid sidan av oljeindustrin rör det sig mest om småskalig tillverkningsindustri för den inhemska marknaden. Över hälften av industritillverkningen är koncentrerad till Lagos med omnejd. Andra industristäder av betydelse är Kano, Kaduna och Ibadan. Oljeindustrin dominerar i städerna Port Harcourt och Warri.

Enligt officiella siffror står tillverkningsindustrin endast för ett par procent av bruttonationalprodukten (BNP). Men uppgiften kan vara missvisande, en stor del av industrin verkar inom den så kallade informella, ”svarta” sektorn där den inte syns i statistiken. Textilier, drycker, cigaretter, rengöringsmedel och cement står för över hälften av tillverkningsindustrin. Viktigast är textilindustrin, som näst jordbruket sysselsätter störst antal människor. Många nigerianer drabbades därför direkt när textilindustrin i början av 2000-talet fick stora svårigheter. Ökade produktionskostnader och hård konkurrens från bland annat Kina tvingade många textilfabriker att slå igen.

Den mer storskaliga industrin byggdes framför allt upp under 1970-talet, då oljepengar strömmade till landet. Stora statliga satsningar på stålindustri och petrokemiska anläggningar gav magra resultat, med förlustbringande verksamhet och tiotusentals undersysselsatta arbetare. Stålindustrin är ett riktigt sorgebarn, där produktionen i åratal varit en bråkdel av kapaciteten, eller legat nere helt, trots att miljardbelopp har pumpats in. Inom fordonsindustrin dominerar Peugeot marknaden för personbilar och Mercedes i fråga om kommersiella fordon. Tillverkningen räcker emellertid inte för att tillgodose den inhemska efterfrågan.

Industrin är starkt beroende av importerade råvaror och komponenter. Den har också hämmats av en svag infrastruktur – med elbrist, bränslebrist och distributionssvårigheter – samt politisk instabilitet, korruption och brottslighet.