En viktig komponent i Nigerias ekonomi är oljesektorn, som genererar stora statsintäkter men har relativt få band med ekonomin i övrigt. Landet är annars på många sätt en typisk afrikansk utvecklingsekonomi. Större delen av befolkningen är beroende av traditionellt jordbruk, småskalig handel och enkel tillverkningsindustri för sitt levebröd.

Nigeria var en gång ett av Afrikas rikaste länder, mätt i bruttonationalprodukt (BNP) per invånare. Nu har många afrikanska stater gått om, trots att utvecklingen med tanke på de stora oljetillgångarna hade kunnat vara en helt annan. Det gäller inte minst som oljan är av mycket hög kvalitet och tingar ett högt pris. En annan konkurrensfördel är den relativa närheten till Europa och Nordamerika – ungefär hälften av oljan säljs till USA. Men en ytterst liten del av inkomsterna från oljan har kommit folket till del. Istället har oljeberoendet skapat en kultur av korruption, ineffektivitet och slöseri. Många nigerianer har kommit att betrakta oljan som en förbannelse snarare än en välsignelse för landet.

När oljeutvinningen sköt fart på 1970-talet såg framtiden lovande ut. Regeringen gjorde stora investeringar i viktig infrastruktur men även i rena skrytprojekt. En modern ekonomi baserad på oljeindustrin växte fram, samtidigt som andra näringar försummades. Nigerias ekonomi blev mycket känslig för svängningar i världsmarknadspriset på olja. När intäkterna rasade i början på 1980-talet kunde de styrande inte bromsa de påbörjade investeringsplanerna. De tvingades låna pengar i utlandet och skapade därmed en skuldkris.

Politisk instabilitet, alltmer eftersatt infrastruktur och galopperande korruption bidrog till att de militärregimer som dominerade under 1980- och 1990-talet misslyckades med sina försök att minska oljeberoendet. Oljan stod 2010 för två tredjedelar av statens inkomster och över 95 procent av exportintäkterna.

Efter återgången till civilt styre 1999 försökte regeringen reformera ekonomin i marknadsliberal riktning men ville också göra sociala satsningar. Oljepengar började satsas på vägar, skolor, vattenförsörjning och hälsovård, mycket tack vare den nya finansministern Ngozi Okonjo-Iweala. Hon hade tidigare varit vicechef för Världsbanken. Dessutom beviljade internationella långivare 2005 skuldlättnader på 18 miljarder dollar, i utbyte mot att Nigeria betalade tillbaka bilaterala skulder på 12 miljarder dollar. Tack vare uppgörelsen sjönk Nigerias utlandsskuld från 36 till 4 procent av BNP mellan 2004 och 2007. I slutet av 2010 låg skulden på cirka 6 procent.

Under ett privatiseringsprogram såldes också ett stort antal statliga cementfabriker, banker, hotell och andra företag. Det krisdrabbade flygbolaget Nigeria Airways avvecklades och telebolaget Nitel såldes. Men privatiseringstakten stannade av när Umaru Yar’Adua tillträdde som president 2007. Många av de stora bolagen visade sig svåra att sälja, och 2009 tvingades staten återta kontrollen över Nitel på grund av obetalda skulder och andra problem.

Den årliga tillväxten var omkring 2 procent i slutet av 1990-talet och drygt 4 procent de första åren efter millennieskiftet. På senare år har den varit robustare, främst tack vare god utveckling på andra områden än olje- och gassektorn. Inte minst jordbruket har gått bra. Inom servicesektorn har telekombranschen givit ett viktigt uppsving. Oljeindustrin har gynnats av fredligare förhållanden i Nigerdeltat från 2009 (se Modern historia). Tillväxten beräknades 2010 ligga på cirka 8 procent. Trots den positiva utvecklingen var det fortfarande en bit kvar till de tvåsiffriga tal som anses behövas för att uppnå ett politiskt mål: att Nigeria ska vara en av världens 20 främsta ekonomier 2020.

Inflationen, som trots svag tillväxt varit uppe i över 70 procent 1995, föll successivt och låg 2011 runt 10 procent.

Problemen var dock fortsatt stora. Enligt organisationen Transparency Internationals index tillhör Nigeria de mest korrumperade länderna i världen, även om landet sedan 2005 har segat sig upp en bit från den absoluta botten.

Den informella (”svarta”) sektorn är omfattande, vilket bidrar till att siffror som rör ekonomin inte är särskilt tillförlitliga. Den informella sektorn rymmer också organiserad brottslighet. De så kallade Nigeriabreven – svindlerier via e-post eller brev riktade till utlänningar – anses utgöra en viktig källa till utländsk valuta. Upp till en tiondel av oljan beräknas försvinna innan den når exportterminalerna. Nigeria är dessutom ett transitland i den internationella handeln med narkotika. Industri- och jordbruksvaror smugglas över gränserna och redovisas inte i någon statistik.

En stor del av det som smugglas är oljeprodukter, som bensin. Regeringen har flera gånger försökt slopa de omfattande bränslesubventioner som gör bensinen så billig i Nigeria. Det har varje gång stoppats av omfattande protester. President Goodluck Jonathan lanserade 2011 åter planer på att börja fasa ut subventionerna från 2012.

En annan stor utmaning i arbetet med att få fart på tillväxten är den stora bristen på elektricitet, transportmöjligheter och kommunikationsservice.

Den stora informella ekonomin innebär bland annat att staten går miste om stora skatteintäkter. Många anställda har mycket låga löner och överlever genom att, som i gamla tider, odla sin egen mat. Systemet bäddar för korruption på alla nivåer, från försvunna oljemiljarder i toppen till mutor som betalas på gräsrotsnivå i affärer, rättsväsen, skolor och samfärdsel.