I Colombia pågår en av världens värsta humanitära kriser. Sedan 1960-talet beräknas minst 40 000 människor ha dödats i politiskt våld. Såväl regeringssidan som gerillarörelser på vänsterkanten och högermiliser står för grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Miljoner colombianer har drivits på flykt, och landet har flest internflyktingar i världen efter Sudan.

Både vänstergerillorna och högermilisgrupper finansierar sin krigföring genom narkotikahandel och annan kriminell verksamhet. Ideologiska motsättningar har kommit att spela en allt mindre roll. Organiserad brottslighet ligger idag bakom betydligt fler mord i Colombia än den politiska konflikten.

President Álvaro Uribe som styrde landet 2002-2010 satsade stort på att militärt bekämpa vänstergerillorna FARC och ELN. Den största av dem, FARC, drabbades av flera motgångar 2008. Bland annat dog flera högt uppsatta ledare och armén lyckades frita den tidigare presidentkandidaten Ingrid Betancourt som hade hållits som gisslan i drygt sex år.

Uribes regering inledde också samtal med den mindre vänstergerillan ELN, men utan tydliga resultat. Ingen av de två vänstergerillorna har idag något starkt folkligt stöd och de anses i hög grad ha förlorat sina politiska visioner.

Med högermilisernas paraplyorganisation AUC slöt Uribes regering ett fredsavtal. Enligt den officiella uppfattningen var de så kallade paramilitärerna avväpnade och AUC upplöst 2006. Men många tidigare AUC-medlemmar har anslutit sig till nya ligor som ibland kallas ny-paramilitära grupper eller Bacrim (bandas emergentes criminales). De ägnar sig i huvudsak åt den lönsamma narkotikahandeln och har sällan någon politisk framtoning.

President Juan Manuel Santos som tillträdde i augusti 2010 har identifierat Bacrim som det största hotet mot fred och säkerhet i landet.